Det blir värre innan det blir bättre. Hela samhället måste ta höjd för en svår tid. Att behöva avsluta sin första budgetpresentation med sådana allvarsord är inte direkt någon drömsits för Elisabeth Svantesson (M) som nytillträdd finansminister. Men det är oundvikligt. Efter valrörelsens löften från höger och vänster om reformer och bättre privatekonomi för alla och envar måste ansvarstagande politiker, oavsett partifärg, landa i en kärv verklighet med ett sämre utgångsläge än på decennier för den svenska ekonomin.
Den väg som regeringen har valt är stramhetens och återhållsamhetens. Överskottsmålet för statens finanser kommer, om prognoserna håller, att uppnås. Men prognoser är prognoser, inte mycket mer än gissningar i en extremt osäker omvärld. Finansministern markerade att det handlingsutrymme som skapats kan komma att behöva utnyttjas om, som hon uttryckte det, sådant som vi inte väntat inträffar. Vilket ofta har hänt de senaste åren när orden “vi såg det inte komma” blivit bevingade.
Stramheten innebär oundvikligen besvikelser. Kommuner och regioner får långt mindre i generella statsbidrag än vad de hoppats på och det riktade anslaget för att öka antalet vårdplatser är välkommet men knappast tillräckligt. Bilägarna kan glädjas åt att drivmedelskostnaderna går ner genom sänkt skatt och minskad reduktionsplikt men minskningen blir långt mycket mindre än vad som förespeglades före valet. Den som tänkt köpa en elbil men inte kommit till skott kan se sig i månen efter den statliga bonusen, som avskaffas på studs. Och den som reser kollektivt till jobbet kan glömma det utlovade resebidraget även för sådana resor. För att ta några exempel.
En expansiv finanspolitik hade lindrat för stunden men inneburit risker.
— Elisabeth Sandlund
De enskilda avvägningarna kan, bör och kommer att diskuteras. Direkt i riksdagens budgetdebatt på tisdagseftermiddagen, på tidningarnas ledarsidor, på twitter och andra sociala medier. Somligt kommer att applåderas, annat att kritiseras. Det är precis som det ska vara.
[ Steven Crosson: Tar regeringen klimatkrisen på allvar? ]
Någon större kritikstorm mot att budgeten är återhållsam är däremot knappast att vänta. Teoretiskt hade självfallet regeringen kunnat välja en helt annan väg, att blåsa på med stora satsningar för att motverka lågkonjunkturen, det som man brukar kalla en expansiv finanspolitik. Det hade lindrat för stunden men inneburit risker, inte minst för en galopperande inflation med besvärliga och svårbemästrade konsekvenser på sikt.
Sannolikheten för att förslaget går igenom och regeringen slipper styra på oppositionens budget är däremot nästintill hundraprocentig. Även om regeringsunderlaget är bräckligt ska det mycket till för att dissidenter i något av de fyra partierna ger sig till känna redan nu.
[ Debatt: Världens fattiga kommer få mindre och svenskarna mer ]
