Det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia. Det är starka ord och man kan diskutera om den amerikanske historikern Arthur M Schlesinger Jr tog i för mycket. Men att situationen för 60 år sedan, i oktober 1962, var laddad och att risken för ett kärnvapenkrig var överhängande råder ingen tvekan om.
För egen del var jag elva år, i full färd med att lära känna mina klasskamrater i Turebergsskolans femte årskurs och utforska omgivningarna i min nya hemtrakt. Nog minns jag att de vuxna verkade bekymrade trots att det handlade om ett land långt borta.
Året innan hade alla hushåll fått Civilförsvarsstyrelsens tredje upplaga av Om kriget kommer med hotfulla svarta moln på omslaget och anmaningen att bevara skriften bland värdehandlingarna – “en dag kan Du behöva den”.
Var det nu den dagen skulle komma när väskorna skulle packas och skyddsrummen tas i bruk? Ja, aldrig var det kalla kriget närmare att övergå i öppen konflikt mellan stormakterna Sovjetunionen och USA än under Kubakrisen.
Den elvaåring som var jag 1962 hade just slutat be aftonbön.
— Elisabeth Sandlund
USA:s försök att störta Castroregimen hade misslyckats och lett till att Sovjets ledare Chrusjtjov beslutat placera kärnvapenrobotar på Kuba. Arbetet var i full gång när president Kennedy gav klartecken till en blockad för att hindra all fartygstrafik till ön. En libanesisk och en svensk lastbåt, den senare med potatis i lasten, stoppades men de sovjetiska fartygen vände i sista stund tillbaka. En uppgörelse träffades i största hemlighet. De sovjetiska ramperna monterades ned mot att USA lovade att inte angripa Kuba militärt och att avlägsna sina kärnvapen från Italien och Turkiet. Världen andades ut, faran var över – för den här gången.
[ Elisabeth Sandlund går i pension - blir kolumnist ]
Visst minns ni, ni som var med? Och visst ligger det nära till hands att jämföra med dagens situation? Det finns självklart stora skillnader, en att det i dag inte handlar om en konflikt mellan två stormakter utan om ett rättsvidrigt överfall på en suverän nation, en annan att dramatiken utspelar sig inte på andra sidan jordklotet utan i vår omedelbara närhet, en tredje att Kubakrisen visserligen hade både för- och efterspel men ändå var begränsad i tid medan kriget i Ukraina tycks vara utan slut.
Men det finns också likheter. Svårigheten att tolka vad som sker trots att dagens informationsinhämtning är så mycket mer sofistikerad än 1960-talets. Ovissheten om hur det kommer att sluta, den gnagande oron att katastrofen kan vara nära. Olusten att veta att världens öde ligger i händerna på en oberäknelig despot.
Den elvaåring som var jag 1962 hade just slutat be aftonbön. Nu knäpper jag händerna varje kväll och ber Gud att ingripa.
[ Elisabeth Sandlund: Det fanns bara ett jobb för mig - och det var journalist ]
