Det finns en grundläggande insikt i allt kristet ledarskap som är mer angelägen än någonsin, både i kyrka och samhälle: Den som ska leda måste själv vara ledd. Bara den som själv är en lärjunge till Jesus kan samla andra lärjungar. Den dag man anser sig vara fullärd och utan behov av input, goda råd och korrigering är man direkt olämplig som ledare.
I våra frikyrkliga sammanhang har en och annan ledare försökt hävda att den enda röst man behöver lyssna på är Guds röst och några mänskliga röster göre sig icke besvär. Det kan låta bra men är direkt katastrofalt. Det förutsätter att man själv äger förmåga att i sitt inre filtrera fram Guds röst och rena den från alla egna idéer och känslomässiga dissonanser. Mig veterligen har det bara funnits en sådan människa i vår historia och det var Jesus själv. Alla andra har varit i behov av att stå i beroende och samspel med andra människor. Varje kristen ledare måste vara ledd.
När Jesus talar om sitt eget ledarskap säger han “Mina får lyssnar till min röst, jag känner dem och de följer mig” (Joh 10:27). Det är uppenbart att det är fåren som väljer sin herde, inte bara herden som väljer sina får. Jesus säger att det finns ett organiskt samspel mellan den som leder och den som blir ledd som är helt avgörande. Det är sant att jag leder Filadelfiaförsamlingen i Stockholm men det är lika sant att Filadelfiaförsamlingen leder mig.
Om mina förslag inte tål att prövas är de förmodligen dåliga.
— Niklas Piensoho
Det är just i samspelet mellan att leda och bli ledd som den valuta som kallas förtroende växer. Den ledare som inte vill lyssna eller ta intryck av de människor hon leder kommer snabbt att förlora allt förtroende. Och den ledare som bara lyssnar och tar intryck av de människor hon leder utan att själv ta position eller driva en linje kommer lika snabbt att förlora allt förtroende. Det är i det komplicerade samspelet mellan att leda och bli ledd av dem man leder som förtroende skapas eller förverkas.
[ Niklas Piensoho: Det måste vara tillåtet för ledare att göra fel och bli förlåtna ]
För att lyckas bevara denna balans behöver det alltid finnas plats för opposition! När folk är kritiska och ställer frågor är det ett hälsotecken. Dels betyder det att det finns ett klimat där man kan säga vad man tycker och tänker. Dels betyder det att du faktiskt håller på att göra något eftersom folk verkar upprörda. Dessutom är kritik och opposition för det mesta ett tecken på engagemang och det är i grunden positivt. Det är likgiltigheten som dödar Guds församling.
Visst är det besvärligt med opposition eller diskussion men det tvingar till eftertanke och vässade argument. Om mina förslag inte tål att prövas är de förmodligen dåliga. Och kom ihåg, det är den ledare som orkar svara på kritiken med bevarad heder för både sig själv och sina opponenter som i tidens längd kommer att väcka respekt i alla läger.
[ Fredrik Wenell: Ingen borde vara ledare utan att känna till farorna ]
