Ingen annan fråga är så stor inför valet som brottsligheten. Den dominerar inte bara medierapporteringen utan även svenska folkets köksbordssamtal.
Brottsligheten är också intimt förknippad med den misslyckade integrationen och Sveriges utsatta förorter. Det är inte unikt svenska problem, tvärtom ser vi samma situation i många andra länder. Men Sverige är osedvanligt illa rustat för att möta denna nya verklighet.
Vårt rättssystem är dimensionerat för ett Bullerbysverige med låg brottslighet, inte ett land där kriminella gäng mer eller mindre styr delar av våra utsatta förorter. Vårt välfärdssystem är konstruerat för att fånga upp människor som tillfälligt fått problem med sin försörjning, inte för miljöer där bidragsberoende går i arv och stora grupper permanent lever utanför samhället.
[ Markus Uvell: Utan fler muslimska apologeter kommer polariseringen att öka ]
Det är illa nog. Men vår beredskap är svag även på ett annat, djupare plan. I den statssanktionerade ateismens namn har religionen successivt fasats ut från det offentliga livet. Det går en rak linje från kristendomskunskapens avskaffande 1965 till den breda riksdagsmajoritet som i dag vill slå sönder de konfessionella friskolornas verksamhet.
Med religionen försvinner mycket av möjligheten att långsiktigt komma till rätta med den sociala misär och hopplöshet som göder de kriminella gängen.
— Markus Uvell
I decennier har politiska makthavare, journalister och kulturlivets företrädare försökt radera ut kristendomen från vårt land. Det har varit oroväckande framgångsrikt.
Men med religionen försvinner mycket av möjligheten att långsiktigt komma till rätta med den sociala misär och hopplöshet som göder de kriminella gängen. Starka lokala kyrkor och moskéer i utsatta områden kan ge mening och sammanhang åt unga killar på drift på ett sätt socialarbetare och poliser inte kan.
Häromåret kom Per Brinkemos inspirerande bok “Mellan klan och stat: somalier i Sverige” (Timbro 2014) ut som pocket. Det är en berättelse om praktisk integration, utifrån Brinkemos unika erfarenheter av arbete med den somaliska minoriteten i Rosengård.
Boken ger många intressanta insikter, men en särskilt värdefull sådan: integration måste ske på den berörda gruppens villkor. Den kan inte införas “uppifrån”, som ett projekt från kommunala byråkrater, utan måste växa i den lokala myllan.
[ Markus Uvell: Dags att kristna kräver politikerna på en varudeklaration ]
För att sådan växt ska kunna ske är lokala religiösa företrädare nyckelpersoner. Då måste de, och församlingarna de företräder, behandlas som sådana och inte som något vi i modernitetens namn borde fasa ut.
Det finns många aspekter på hur man som kristen väljare borde rösta i höstens val. Men en viktig sådan tror jag är just detta. Vilka politiska företrädare ser religionens potential för att skapa mening, sammanhang och social utveckling i de utsatta förorterna?
