För några år sedan tog jag en veckas paus från mitt intensiva arbete som flygvärdinna för att stanna en vecka på kloster. Där mötte jag det gamla klosterordspråket Ora et Labora – be och arbeta.
Munkar lever alltjämt i enlighet med detta motto: de ber sammanlagt fem timmar, utspridda över dagen. Mellan bönerna arbetar munkarna med sina händer. På klostret jag bodde i tillverkade nunnorna tvål och odlade i trädgården.
Arbete (snarare än bön) är den devisen som fortlevt i vårt moderna samhälle. Trots att välståndet blir bättre och människan därför skulle kunna jobba mindre så jobbar vi bara mer och mer. Nu i valtider hör man politiker från både höger och vänster tala varmt om “heltidsnormen” och “arbetslinjen”.
Men vad skiljer egentligen det moderna arbetet mot det arbete människan alltid behövt utföra för att överleva? En stor skillnad är att allt arbete inte längre räknas som arbete. Det enda arbete som är giltigt i vår tid är det arbete som skapar kapital. Det “osynliga” arbete, som görs i hemmen, är därför inte “riktigt” arbete. När en mamma hänger tvätt och skjutsar sina barn till skolan så arbetar hon inte, med moderna mått, eftersom hon inte direkt bidrar till välfärden.
Med den retoriken kan man även fråga sig om munkar, i den moderna ekonomin, är arbetslösa? Om de odlar sin egen mat och inte säljer sina produkter, räknas det då som att de gör något överhuvudtaget?
En annan skillnad är att arbetet – generellt sett – har gått från att vara en form av kallelse till att bli ett sätt att betala hyran. En kristen tänkare, Wendell Berry, har formulerat det som att man inte längre gör det jobb Gud kallat en till utan man fyller den funktion som ekonomin saknar.
Ingen sida av politiken talar särskilt mycket om arbetets betydelse på ett bredare plan.
— Edel Irén Lappin
Ett exempel på detta är pilotstrejken i somras. Den handlade i mångt och mycket om att de som förlorat jobbet under corona skulle få komma tillbaka, i stället för att företaget skulle anställa nya via bemanningsföretag. Attityden från företagets sida var tydlig: deras anställda är totalt utbytbara, de är bara en kostnad för företagen som kan bytas ut så fort möjligheten kommer. Erfarenhet och en känsla av tillhörighet till företaget gör ingen skillnad i flygbranschen med dess hårda konkurrens.
[ Edel Irén Lappin: För första gången vet jag inte vad jag ska rösta på ]
Det är snart val men ingen sida av politiken talar särskilt mycket om arbetets betydelse på ett bredare plan. Det talas om välfärd och jobb och mer pengar till statskassan. Men det finns ingen diskussion om att även de som jobbar deltid utför arbete på heltid. De flesta människor som är friska arbetar förmodligen heltid, men alla gör det inte på en arbetsplats där de kan bytas ut mot vem som helst.
