Sommarens kanske mest udda möte för min del var när Rasmus Paludan gästade ett Almedalsseminarium jag medverkade i. Ämnet var Religionsfrihet och yttrandefrihet och arrangerades av Humanisterna, där det diskuterades olika aspekter av religionskritik och rätten att häda. Och så satt han där i publiken, koranbrännaren. Provokatören. Han, vars manifestationer enligt TT har kostat Polisen 43 miljoner – hittills. Fast det var knappast Paludan som orsakade upploppen. Jag skriver så, inte för att jag sympatiserar med brännandet av heliga skrifter, men om ex-muslimen Omar Makram ska ha rätten att bränna en koran för att få asyl, måste det vara en rättighet även för andra.
Under mitt samtal med UNT:s Sakine Madon och Humanisternas Ulf Gustafsson framhöll jag att jag förstår den sorg som en troende muslim kan uppleva när ens heliga skrift hånas och skändas. Samtidigt innebär religionsfrihet inte frihet från religionskritik. Det finns ingen rätt att slippa bli förolämpad. Jag påminns om detta efter förra veckans mordförsök på Salman Rushdie.
År 1989 utfärdade Irans Ayatollah Khomeini en fatwa över Rushdie efter att hans bok Satansverserna, som är en sorts religiös satir över islam, utkom, som Elisabeth Sandlund skrivit tidigare (16/8). Under många år levde Rushdie gömd med polisskydd på grund av mordhoten. Översättare och förläggare mördades eller utsattes för attentat. Men det var 2015, när han inte längre levde med skyddad identitet, som Rushdie i franska L’Express beskrev vår tid som den “mörkaste tiden”. Om publiceringarna hade skett i dag skulle han ha anklagats “för att förolämpa en etnisk och kulturell minoritet”, menade Rushdie.
De progressiva grupper som i dag hävdar att ord är våld, och som motiveras av välvilja gentemot minoriteter, ger eldunderstöd åt fanatiker som vill möta förolämpande, kränkande ord med knivar eller andra vapen – och inte med ord, som journalisten Bari Weiss skriver i en kommentar om Rushdie.
[ Elisabeth Sandlund: Attacken på Rushdie visar ett hat som aldrig dör ]
Åter till Almedalsseminariet. Samtidigt som vi i panelen diskuterade varför yttrandefriheten upplevs stå i konflikt med religionsfriheten, när de egentligen är två sidor av samma mynt, satt han ju där. Mannen som har anklagats för att attackera muslimers religionsfrihet – bland annat av Göteborgs stifts biskop Susanne Rappmann i maj. Då beskrevs koranbränningarna som “islamofobiska hatattacker” och ett missbruk av yttrandefriheten som “hotar religionsfriheten”. Även Sveriges kristna råd talade i sammanhanget om att religionsfriheten behövde skyddas.
Hur många kristnas frihet att utöva sin religion kränktes av konstnären Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo?
— Jacob Rudenstrand
Men hur många muslimers religionsfrihet har egentligen attackerats eller hotats av att en högerextrem politiker eldat upp ett eget exemplar av Koranen? Hur många kristnas frihet att utöva sin religion kränktes av konstnären Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo? Ingen alls, så vitt jag vet.
[ Frida Park: Tro inte annat än att även kristna upprörs när det heliga kränks ]
