I våras gick moderskapsdebattens vågor höga i de svenska dagstidningarna efter att en kvinna i Malou efter tio berättat att hon ångrar att hon blev förälder. Ämnet väckte givetvis starka reaktioner, men också intressanta diskussioner.
För mig som är relativt ung och i barnafödande ålder men ännu utan barn, var diskussionen spännande att följa. För om barn- och familjenormen är stark i samhället, så är den ofta ännu starkare i kyrkan. Som uppvuxen i frikyrkan har jag matats med budskapet att det högsta målet och själva yttersta meningen med att vara kvinna är att föda barn och vara mamma. De som satte karriär och egna ambitioner före barnalstrandet var egoistiska och levde inte upp till det kristna idealet om självuppoffring, eller budet om att föröka sig och uppfylla jorden.
Titta till exempel på reaktionerna som följde på den intervju med Sarah Grenholm som Dagen publicerade förra våren. Grenholm berättade om varför hon och hennes man valt att vara barnlösa. På sociala medier kunde man läsa allt ifrån att de inte lydde Gud till att de, eller mest Sarah, var själviska.
Frida Park ställde frågan vad det är som får kvinnor att ångra sitt moderskap. Park har en viktig poäng i att samhällets ideal om självförverkligande och frihet i form av obundenhet på många sätt är skevt och bidrar till uppfattningen om att all typ av självuppoffring är av ondo. Samtidigt tror jag att det är mer komplicerat än så. Låt oss inte låtsas som att det inte finns mammor, och pappor för den delen, som sitter i kyrkbänkarna och brottas med känslan av att ångra att man är förälder, eller som tvekar kring att över huvud taget försöka skaffa barn, trots att man strävar efter att leva i enlighet med de kristna idealen om självuppoffring och tjänande.
Kanske tror jag att jag är kallad till något mer än att vara mamma.
— Victoria Vasquez
För egen del finns det många saker som bidragit till mina egna betänkligheter kring att bli förälder – bara det ökända livspusslet som verkar skörda höga antal sjukskrivningar är nog så skrämmande. Men lika mycket är det en brottningskamp om kallelse och identitet. Kanske tror jag att jag är kallad till något mer än att vara mamma – inte för att det inte är en både fantastisk och viktig kallelse, utan för att jag tror att jag är något annat också, eller som för vissa, i stället.
[ Debatt: Barn är inte beställningsvaror och kvinnor inga barnfabriker ]
Trots att det givetvis inte finns en nödvändig motsats i föräldraskap och en tillfredsställande karriär är frågan om det också finns rum för frivillig barnlöshet i kyrkan. Där paret utifrån sina kallelser och gåvor kanske till och med kan vara en särskild tillgång i kyrkan och Guds rike, just eftersom de inte är bundna till det ansvar och åtagande familjebildande innebär? Jag vill tro det.
[ Björklund beskriver moderskapet som en frälsningsupplevelse ]
