Jag växte upp som en av mycket få bekännande kristna på min ort. Över Lom, längst upp i Gudbrandsdalen, ruvar Jotunheimens fjäll högt och den vackra stavkyrkan från 1100-talet är byns stolthet. Förutsättningen för att förundras är god. Men tron var i stället vagt formulerad.
Det märkte jag i skolan. Jag och mina syskon var med få undantag ensamma om att försvara tron. Ibland kände man sig liten och lite tillplattad av lärare och andra elever. Säkert skulle en del av det jag utsattes för klassas som kränkningar med dagens mått mätt. Men jag upplevde mig på inget sätt mobbad. I stället blev det en god träning i att föra spänstiga samtal i viktiga frågor. Men jag kände mig ibland som målvakten Hedvig Lindahl som enbart försökte hindra motståndarens skott från att gå i mål.
Numera ser jag att det finns andra positioner att spela i. Jag ställer oftare frågor som de som inte har en tro behöver svara på. Inte för att sätta dit dem eller för att fånga dem, utan för att nyfiket försöka förstå hur de som inte tror får ihop sin världsbild, sin livsåskådning och sina liv. Men naturligtvis också för att se om deras argument mot tron matchar våra argument för tron.
[ Ulf Bjereld (S): Motstånd mot religiösa friskolor handlar om populism ]
I början av sommaren bjöd vi in bland andra den politiska redaktören i Falukuriren samt en av Region Dalarnas ledande politiker till ett samtal om tro, politik och samhälle. Mot slutet ställde jag en fråga: Vi är överens om betydelsen av alla människors lika värde. Som kristen förankrar jag denna utanför mig själv och utanför majoritetetens svängningar, i att varje människa är värdefull som Guds skapelse. Hur förankrar du som liberal skribent eller centerpartistisk politiker att alla människor har ett unikt värde?
I samtal om tron ställer vi allt för sällan motfrågor
— Öyvind Tholvsen
Jag tror att de blev lite överraskade av frågan. En meningsfull fotbollsmatch har alltid två planhalvor med var sitt mål. I samtal om tron ställer vi allt för sällan sådana motfrågor. En annan fråga kan handla om den som inte tror anser att det finns ett mål som vi strävar mot som mänsklighet. Eller som en reflektion över utilitarismen: Är det verkligen störst möjlig njutning eller lycka som är målet, eller är det, som den kristna tron hävdar, att i stället maximera godhet och rättfärdighet som är etikens mål?
Med åren har jag insett att jag i min uppväxt spelade för mycket försvarsspel. Jag var för defensivt lagd. På sistone har jag lärt mig att det inte alltid är jag som ska svara på alla frågor. Jag måste själv ställa dem, likt en Kosovare Asllani på jakt efter en målgivande passning. Varför ska jag alltid stå till svars för min tro, och mina vänner som inte tror få köra på som om allt var spel mot ett mål?
