Beroende på vilken (kristen) kontext man rör sig i kan begreppet “dekonstruktion” vara mer eller mindre bekant. Begreppet, som från början kommer från litteraturkritiken, har i USA kommit att beteckna en tendens hos främst tidigare evangelikala eller fundamentalistiska kristna som känner behov av att göra upp med sin bakgrund och de trosuppfattningar och traditioner som man byggt sitt liv på. “Dekonstruktion” handlar om att plocka isär en idé, tradition, tro eller system ner till sina beståndsdelar. Men det har också kommit att användas av kristna som på olika sätt genomgår en process av att omvärdera hela eller delar av sin tro.
Att dekonstruera har för vissa blivit synonymt med att lämna sin tro, men behöver inte alltid innebära det. Orsakerna till att människor “dekonstruerar” är förmodligen lika många som det finns individer. Kanske upptäcker man att det som predikas inte håller i mötet med livet. Eller så har man mött kristna som missbrukat makt och inflytande i Guds namn. Tvivel om en kyrkas trovärdighet leder inte sällan till tvivel på det kyrkan lär.
Kristna har tvivlat och brottats med tron i alla tider. Det är en del av det kristna livet. Tvivel i sig är inte negativt. Snarare signalerar det att man är en person som tar tron och sina övertygelser på allvar, och som brottas med dess implikationer. Faktiskt är en tro som går genom cykler av konstruktion, dekonstruktion och rekonstruktion ett tecken på sundhet och mognad. När vi blir äldre åldras också en del av våra troskomponenter och vi märker att de inte längre håller lika väl för livets erfarenheter. Vi upptäcker att livet inte är svartvitt, att hemska saker händer även den troende och att alla våra strävanden inte alltid leder till det vi hoppades. Förhoppningsvis leder det också till att man får landa i en mer välgrundad tro, där Gud kanske inte var exakt som jag tidigare föreställde mig, men där han också var så mycket mer.
Inte sällan kan tvivlarens frågor lära oss något om både oss själva och Gud.
— Victoria Vasquez
Men frågan är också vad vi gör med människors tvivel och frågor. Jag tycker det har varit intressant att läsa en del av den kritik som riktats mot programmet Gina Dirawi lever och dör som sändes i våras. Det är lätt att ställa sig utanför och peka på det som någon gör fel i sitt sökande. Jag har hört kristna ledare varna för dekonstruktion. En del verkar se det som något som bör korrigeras eller argumenteras bort. Men jag undrar vem som lyssnar på de frågor som ställs. Och även varför de ställs. Varför är det vanligare att personer från vissa kristna kontexter verkar ha ett större behov av skarpt avståndstagande från tron?
[ Teolog: Andedöpta hjärnor kan svara på ungas tvivel ]
Inte sällan kan tvivlarens frågor lära oss något om både oss själva och Gud. Och visst är det väl också så, att de flesta kyrkliga reformationer har börjat med någon som började ställa frågor?
