När jag växte upp fick jag lära mig att börja varje dag med att säga till spegeln hur vacker jag är. Budskapet var att Gud har skapat mig – därför ska jag älska min kropp. En kristen kroppspositivism.
Kroppspositivismen är visserligen en nödvändig reaktion mot skeva kroppsideal. Den säger att jag duger, oavsett hur jag ser ut. Detta självbejakande budskap kommer med ljuva löften om befrielse från omgivningens ok av skeva normer och ideal.
Men budskapet att älska sig själv och sin kropp kan bli en ytterligare börda. Kroppspositivismen byter ut ett ok mot ett annat. Om jag tidigare skulle ändra min kropp, ska jag nu istället ändra mina känslor, vilket många gånger är långt mycket svårare. Vad händer om jag inte lyckas älska min kropp och hur jag ser ut? Ytterst sett hänger allt alltså på mig ändå.
Ett vanligt “andligt” förslag till lösning är att säga att vi helt enkelt ska släppa fokus på kroppen och fokusera på Jesus. Men jag tror inte på det heller. För det första missar den lätt inkarnationen – att Kristus blev kroppslig säger något viktigt om våra kroppar. För det andra säger den lösningen att verkligheten, det sanna och det som verkligen betyder något, ligger utanför mig själv, även om man samtidigt betonar vikten av att vårda sin kropp. Risken är att vi hamnar i en sorts gnosticism där kroppen skiljs från mig själv och blir ett objekt som jag måste förhålla mig till.
Budskapet att älska sig själv och sin kropp kan bli en ytterligare börda.
— Victoria Vasquez
Och det är ju just det som är problemet med samhällets syn. När kroppen blir ett projekt, något jag kan lägga under kniven, förändra genom träning och diet, och som jag hela tiden ska ha särskilda känslor kring.
Vad jag söker är ett holistiskt förhållningssätt. Där hela min mänsklighet får plats. Där jag får vara min kropp och min kropp är jag. Inte bara något jag har – utan något jag är. Inte bara något jag ska vårda och ta hand om, utan något jag får finnas i och “finna mig i”. Att “finna sig i” är ett uttryck för att landa. En sorts acceptans. Men vad är då vår grund att landa på om den varken finns i mig själv, min omgivning eller i någon sorts abstrakt andlighet?
[ Efter att jag blev avvisad tror jag knappt att någon kan älska mig ]
Påven Johannes Paulus II har beskrivit kroppen som det ursprungliga sakramentet. I 1 Mos läser vi att Gud skapade människan. Eftersom kroppen, både man och kvinna, är skapade utifrån den gudomliga bilden, synliggörs Gud genom våra kroppar. Inte så att Gud har kropp, men när vi agerar såsom Guds (av)bilder, är kroppen ett yttre tecken på hur Gud handlar och ett sakrament som förmedlar Guds nåd.
Det betyder att det inte är kroppens utseende som avgör mitt värde, eller hur jag för tillfället känner inför den, utan snarare att jag som en kroppslig varelse, synliggör Gud. Och kanske är det just den insikten, som kan vara vår landningsbana.
[ Sebastian Stakset: Dags att krossa våra falska självbilder - vi är villkorslöst älskade ]
