Det räcker inte längre med att importera Ben och Jerry-glass, jordnötssmör och annan skräpmat från USA. Nej, de senaste åren har det blivit alltmer populärt att importera den amerikanska jippokulturen, där privatlivets bjudningar närmast kräver en eventkoordinator.
Ett exempel stavas “gender reveal”. Och nej, det är inte en tillställning för att fira den som har kommit ut som transperson. Det är en fest där de blivande föräldrarna avslöjar könet på sitt kommande barn genom att sticka hål på en konfettifylld ballong eller skära upp en tårta med rosa eller blå fyllning. Trenden har spritt sig till Sverige via sociala medier.
Ännu ett amerikanskt fenomen är “babyshowern” där den blivande moderns väninnor anordnar ett party med diverse lekar och presenter, och inte sällan en “blöjtårta”. Tänk om jag hade kunnat radera ordet “blöjtårta” från minnet. Bilder från festen läggs med fördel upp på sociala medier.
Sedan ska vi inte tala om bröllopsindustrin som med inspiration från USA har vuxit sig allt större. Numera spenderar allt fler stora summor på sin stora dag. Ett bröllop på 40 000 kronor ses som lågbudget. När mina föräldrar gifte sig på 1970-talet hade det varit otänkbart att lägga så mycket pengar på ett bröllop. Buffé, tårta och en tillställning för de närmaste räckte gott och väl.
Är det något fel med att vilja anordna stora kalas för sina nära och kära? Givetvis inte. Men det tycks som att något viktigt har glömts bort på vägen. Att skapa en oförglömlig fest som producerar “content” i sociala medier tycks ha blivit viktigare än sällskapet. Självklart är eventindustrin inte sen med att hänga på kommersialiseringen av umgängeslivet med tillhörande tjänster och produkter.
De riktigt stora ögonblicken i livet går sällan att fånga med kameran.
— Naomi Abramowicz
För i ivern att vilja visa upp sin lycka för hela världen – eller åtminstone för ens följare på Instagram – har det blivit alltmer centralt att livets stora ögonblick gör sig väl på bild. Som att de inte har skett ifall de inte dokumenterades med minst tre mobilkameror.
[ Bröllopsboom i vår efter att pandemin släppt taget ]
I själva verket är det ju tvärtom. De riktigt stora ögonblicken i livet går ju sällan att fånga med kameran. Som den första kyssen eller första gången man får en kram av sitt barn. Det är ju de stunderna som betyder något. Och kanske är det dem som man försöker jaga genom alla dessa kalas som ska dokumenteras.
Men det viktigaste händer sällan i bild, utan strax utanför. Och om man har otur riskerar man att missa dem för att man är så upptagen med festplanering eller att ta den perfekta bilden. Det bästa vore om vi bara skippade den amerikanska jippofieringen och behöll jordnötssmöret.
