På typiskt svenskt manér har Sverige nu bestämt sig för att ansöka om medlemskap i Nato – utan större publik debatt. Stora politiska förändringar – EU-medlemskapet, avregleringen av finansmarknaden, pensionsreformen etcetera – sker i vårt land ofta plötsligt och utan bredare debatt.
Frågan om huruvida Sverige bör gå med i Nato har flera bottnar, såväl sådana som rör hur ett medlemskap skulle påverka Sverige som bredare säkerhetspolitiska konsekvenser för vår del av världen.
Båda perspektiven förekommer hos både förespråkare och motståndare. Den dominerande delen av motståndet bygger dock, vill jag hävda, på argument om att det vore skadligt för Sverige att gå med i Nato.
Vänsterpartiet varnar till exempel för att Sverige som medlem skulle “riskerar att dras in i krig” och äventyra den historia där “generation efter generation” har kunnat hållas utanför militära konflikter. Miljöpartiet menar att Sverige som Nato-medlem inte skulle kunna söka samarbete med “länder som delar våra värderingar”.
Båda partierna beskriver även nackdelar för säkerheten i vårt närområde, det ska sägas. Men tonvikten ligger på vad som vore bäst för Sverige. Ingenstans diskuteras huruvida Sverige har ett ansvar att hjälpa andra länder.
[ Dagen frågar sju kristna ledare: Bör Sverige gå med i Nato? ]
Det är här säkerhetspolitikens moraliska perspektiv blir tydligt. Har vi, eller har vi inte, ett ansvar gentemot människor som råkar bo i andra länder att bidra till att trygga deras säkerhet? Har vi en plikt att hjälpa människor som utsätts för militära angrepp, på det sätt som nu sker i Ukraina?
Och än mer på sin spets: är det moraliskt försvarbart att ställa sig utanför militära konflikter och låta andra länder ta dessa konflikter åt oss? Att låta deras barn riskera livet i krig, för att våra barn ska slippa?
Om Sverige till varje pris vill hålla sig utanför, kommer andra länder att behöva ta konflikterna åt oss.
— Markus Uvell
Flera som argumenterar emot ett svenskt Nato-medlemskap abdikerar från det moraliska ansvaret. De argumenterar förvisso för att ett alliansfritt Sverige även vore bra för freden i Europa. Men kärnan i deras argumentation är ofta vad som vore bäst för oss, oavsett konsekvenserna för andra länder.
För det är ju tyvärr så verkligheten ser ut. Militära konflikter har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Det vi kan diskutera är hur vi ska förhålla oss till dem, när de uppstår. Om Sverige till varje pris vill hålla sig utanför, kommer andra länder att behöva ta konflikterna åt oss. Deras barn kommer att behöva riskera livet, medan vi åker snålskjuts.
Har vi verkligen rätt att agera på det sättet? Jag tycker inte det. Det är dags att vi tar vår del av ansvaret för Europas säkerhet. Den nationella egoismen måste få ett slut.
[ Frida Park: Tröskeln till kärnvapenkrig är lägre än på länge ]
