Det är som om krig vore en engångsgrej. För plötsligt försvinner de, många av välgörarna. Vi har nu varit i Polen och Ukraina i över två månader. Vi har hjälpt över 2800 ukrainare, de flesta mammor med barn, till Sverige och i vissa fall till Spanien. Vi har skickat 320 ton mat och medicinsk utrustning till Polen.
När jag i dag ringer en svensk celebritet och frågar om den stiftelse vederbörande driver kan tänka sig att bidra till att hjälpa funktionsnedsatta till Sverige, blir personen i fråga närmast irriterad. Föreningen har ju redan hjälpt – i början av kriget.
Det är alltid samma visa. Givarna, som ju vill väl, men som har gjort sitt efter att ha skänkt en gåva någon eller några gånger. Företagen och kändisarna som vill bygga på sin goodwill. Antingen skänker man pengar, startar egna insamlingar eller till och med kommer och fotograferar sig i ett flyktingboende, gärna med något barn. Men så går dagarna. Mediernas intresse mattas ut. Så också givarnas.
[ Många kommer undra var Gud var ]
Men kriget fortsätter. Hela städer jämnas med marken. Aron ringer från Stockholm till vårt kontor i Polen. En familj behöver evakueras från ett av de värst drabbade områdena. De har en son i rullstol. Kan vi hjälpa till så att familjen kommer till Sverige? Självklart gör vi det.
Äldre och funktionsnedsatta är kvarlämnade, utan mat eller vatten.
— Nuri Kino
De hade kontaktat Aron från en av städerna som knappt existerar längre. Äldre och funktionsnedsatta är kvarlämnade, utan mat eller vatten. Vi når ut till våra samarbetspartner, ber om burkmat och annat.
Fältsjukhuset vi har kontakt med har slut på vårdmaterial, bland annat blodstoppare. Barn dör för att man inte har just den utrustningen. Vi kontaktar flera internationella hjälporganisationer och förmedlar larmet och kan till slut hjälpa.
Människor som drabbats av krig och behöver hjälp initialt behöver det även fortsatt. Därför behöver även givmildheten fortsätta.
[ Läsarpodden diskuterar Rysslands invasion av Ukraina ]
Men det jag egentligen vill berätta om är alla fantastiska människor, i Ukraina, i Polen och andra grannländer som ägnar tid och energi dagligen åt att rädda och hjälpa människor som för dem är främmande.
ch det svenska civilsamhället. Vi känner till hundratals människor över hela landet som fortsätter att bidra, på alla sätt de bara kan. Till exempel ringer initiativet Svenska bussarna. De ska anordna en ny insamling, mer mat och vårdmaterial ska samlas in. De ska sedan åka med förnödenheterna till våra kontakter i Ukraina.
Jag sa åt administratörerna i vår egen hjälp- och människorättsorganisation att jag skulle försöka hitta sponsring så att de kan få lön. De har ju jobbat i två månader, så gott som dygnet runt, helt ideellt. De blev förnärmade: “Då är man ju inte volontär.” Det påminner mig om min väninna, den syriskortodoxa nunnan, som lämnade ett toppjobb för att “tjäna utan att tjäna”.
Det är krig. Det är vidrigt. Men det är också kamp. Kärlek. Och det ger hopp. Man kan och bör tjäna utan att tjäna.
