Nu är påsken över och det är dags att ta sikte på nästa högtid, Kristi himmelsfärd, älskad för sin efterföljande klämdag men utan religiös glädje eftersom dess teologiska innehåll för många är okänt. Varför glädjas åt att någon försvinner? Att vi tänker så beror på att vi under flera århundraden betonat frälsningsdramats nedåtgående rörelse på bekostnad av den uppåtgående.
En vanlig kritik av frikyrkans påskfirande är att man inte vågar vara kvar i långfredagens sorg, min erfarenhet är snarare är tvärtom, påskdagens sånger, böner och förkunnelse dröjer sig gärna kvar vid långfredagens budskap om att “Jesus dog för mig” och klarar inte av att hålla fokus på vad uppståndelsen spelar för roll i frälsningsdramat. Vi firar bara den nedåtgående rörelsen, födelsen i Betlehem, nedstigandet i dödsriket, Andens utgjutelse, den uppåtgående rörelsen, det vill säga uppståndelsen och himmelsfärden, har vi svårare för.
Genom inkarnationen har Gud stigit ner i mänsklig gestalt, i mötet med Jesus möter vi det gudomliga. Men genom uppståndelsen och himmelsfärden sker det omvända, när Kristus stiger upp till Guds tron möter Fadern det mänskliga, genom himmelsfärden stiger människans bön och lovsång upp till Gud.
Det Kristus ägnar sig åt i himlen just nu är lovsång och förbön, han är mänsklighetens överstepräst, det hävdar i alla fall både Paulus och den anonyma författaren till Hebreerbrevet.
Varför glädjas åt att någon försvinner?
— Eleonore Gustafsson
Frälsningen innebär inte bara att Jesus dog en ställföreträdande död utan också att Kristus lovsjunger och ber i vårt ställe, han är mänsklighetens överstepräst, den som förmår uppfylla mänsklighetens prästerliga plikter då vi misslyckas.
Vi är skapta till att lovsjunga och be, till att vara ett folk av präster, Kristus är den som uppfyllt denna kallelse till fullo. “Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem” (Heb 7:27). Gud möter mänskligheten genom den lovsång och den förbön som Jesus bär fram inför Fadern, nu och i evighet.
[ Eleonore Gustafsson: Förenade med Jesus möter vi Fadern i bön ]
Om all bön sker till Jesus bli bönen en prestation, något som hänger på oss, men om vi i stället ber till Fadern genom vår överstepräst bli bönen i stället ett sätt att luta sig mot den himmelska gudstjänsten som ständigt pågår.
I varje gudstjänst sker en nedåtgående rörelse, Gud kommer oss till mötes genom Sonen och Anden, men i varje gudstjänst sker också en uppåtgående rörelse, Anden förenar oss med Sonens bön och lovsång inför Fadern. Kristi himmelsfärd borde därför vara alla lovsångsledares och bönemänniskors favoritdag, dagen då mänsklighetens bön och lovsång steg upp inför Fadern genom översteprästens himmelsfärd. Är inte detta värt att fira?
[ Kristi himmelsfärd - en sekulariserad och marginaliserad högtid ]
