Snart går Frankrike till val för att välja ny president för de kommande fem åren. Sittande president, Emmanuel Macron, är den mest sannolike innehavaren av ämbetet för ytterligare fem år. Han utmanas av dryga tiotalet kandidater, från vänster till höger, men det är bara en handfull som har chans att utmana Macron.
På högersidan finns tre kandidater, två som representerar extremhögern (Marine Le Pen och Éric Zemmour) och en som representerar den traditionella högern (Valérie Pécresse). På vänstersidan finns egentligen bara en kandidat med någon chans att utmana Macron, Jean-Luc Mélenchon som representerar radikalvänstern.
Under större delen av efterkrigstiden har fransk politik dominerats av motsättningen mellan de stora partierna; gaullistpartiet och socialistpartiet. Liberalismen har haft svårt att få fäste i en politisk kultur präglad av starka klassmotsättningar och centraliserad statsmakt. Inte heller har kristdemokratin haft någon stark position i Frankrike, gaullismen har tagit den platsen och mobiliserat de katolska väljarna.
[ Douglas Brommesson: Hur ska kyrkorna hantera konflikter i kulturkrigets era? ]
Kristdemokrati och liberalism tenderar att få samsas på det politiska utrymme som finns kvar och i allianser med vänster och höger. Men när liberala och konservativa krafter skulle enas till stöd för den nyvalde gaullistiske president Nicolas Sarkozy 2007 lämnade den kristdemokratiska för att i stället gå sin egen väg. För att göra en lång historia kort ingår den kristdemokratiska ideologiska strömningen i dag i den breda liberala partiallians – La République en marche – som står bakom Emmanuel Macron.
Macron har helt enkelt många motståndare medan de alla bara har en, Macron.
— Marie Demker
Macrons styrka har varit att förena de politiska krafterna mellan de polariserade lägren till vänster och till höger. Och då har ideologiska element som kan tyckas svåra att förena – som liberalism och kristdemokrati – fått samsas. Det fanns helt enkelt inget annat sätt att komma ur pingpongspelet mellan konservativ höger och socialism. Men priset Macron betalar är att flankerna i fransk politik växer sig starkare, främst genom sin förmåga att dominera agendan. Macron har helt enkelt många motståndare medan de alla bara har en, Macron.
Den liberala mittfåran får kraft i fransk politik när partierna både till höger och vänster polariseras. Men om den franska liberalismen skall överleva Macrons presidenttid räcker det inte med att vinna presidentvalet 2022. Vad som krävs är en ideologisk samsyn kring avgörande frågor som klimat, flyktingpolitik och välfärdsfrågor. Och det är sannolikt en lärdom också för svensk valrörelse.
