Rysslands invasion av Ukraina är ett vidrigt övergrepp. Det sker framför våra ögon, bara ett par timmars flygresa bort. Oskyldiga män, kvinnor och barn beskjuts, bostadsområden och sjukhus bombas. Allt för att det ukrainska folket vägrar underkasta sig den ryska regimens makthunger.
Kriget är en humanitär katastrof och ställer oss i trygga Sverige inför ett moraliskt dilemma. Vad kan vi göra, mer än att ge människor på flykt en chans att komma hit och skänka till insamlingar för dem som måste stanna kvar och slåss?
Det är mot denna bakgrund Sveriges riksdag i bred majoritet beslutade att skänka inte bara mat och skyddsutrustning till Ukraina, utan även pansarskott.
Ur ett kristet perspektiv är valet långt ifrån självklart. Å ena sidan bör vi kunna vända andra kinden till och vara beredda att förlåta om vi själva angrips. Å andra sidan har vi en plikt att hjälpa de utsatta, att skydda dem när de angrips.
Hur hade världen sett ut i dag om inte de allierade varit beredda att ta till vapen 1939?
— Markus Uvell
Det är därför nedslående att läsa hur Kristna fredsrörelsen (KRF) i en intervju i Dagen den 28 februari tvärsäkert utesluter möjligheten att försöka stoppa slakten på oskyldiga genom att skicka vapen.
Som ideal är icke-våld naturligtvis en vacker tanke. Problemet är vad det leder till på längre sikt. Ett argument som framförs i intervjun är att senaste gången Sverige exporterade vapen till en krigförande part var 1939. En fråga som omedelbart infinner sig är hur världen sett ut i dag om inte de allierade varit beredda att ta till vapen just 1939?
[ Kristna fredsrörelsen: Fel att ge vapen till Ukraina ]
Här ligger det ena problemet med delar av den pacifistiska retoriken. Om världens demokratier levt efter den hade nazisterna kunnat fullfölja Förintelsen. Hade undfallenhet i det läget verkligen varit moraliskt försvarbart?
Det andra problemet är vilka intressen en sådan pacifism gynnar. Jag tvivlar inte på att KRF har de bästa avsikter när de till exempel i ett pressmeddelande den 24 februari menar att väpnad hjälp till Ukraina bara “driver på våldsspiralen”. Men det är exakt samma argument som Putin-regimen och dess stödtrupper använder. Man bör noga överväga vilka krafter som stärks av de argument man använder.
Det är som sagt ingalunda självklart hur man som kristen bör se på vapenexport till Ukraina. Men den väg vi väljer bör, som andra moraliska val, vara sådan att den håller som allmän princip för mänskligt handlande – både historiskt och i framtiden. Inte bara här och nu.
Personligen menar jag att vi har ett ansvar att beväpna Ukrainas folk. Vi kan inte acceptera en värld där den starke tillåts förgripa sig på den svage. Och inget mindre än väpnat motstånd kommer kunna förhindra att det sker.
[ Fredrik Wenell: Varför stoppar inte Gud Putins stridsvagnar? ]
