När jag skriver denna text är jag i Burundi, ett av världens fattigaste länder. Mer än hälften av alla barn är undernärda eller felnärda. Ett av fem barn överlever inte sin femårsdag och mödradödligheten är bland de högsta i världen. Befolkningen är djupt traumatiserade av etniska krig och konflikter i historien. Behovet av utveckling och bistånd är enormt. Ändå verkar just biståndsarbetet så ofta ha svårt att nå goda resultat. Med tanke på de astronomiska belopp som genom åren har plöjts ner i biståndsprojekt på den afrikanska kontinenten är resultaten ofta svaga, har uteblivit helt eller till och med förvärrat situationen. Varför?
För det första måste allt bistånd som avser att bygga upp människor och samhällen bygga på relationer. Att skicka in pengar och kompetens utan att ha en långsiktig relation fungerar inte. Det kan ge en viss vinst för stunden men i kölvattnet finns besvikelse och i värsta fall förakt. Bryr sig fattiga människor om utvecklingsmål som klubbats i den svenska riksdagen eller slagits fast av biståndsorganisationernas ideologer? Knappast, det enda som är viktigt är om man kan få något som hjälper familjen att överleva en dag till.
För att få del av biståndet gör man naturligtvis precis vad som helst. Men leder det till utveckling? Förändring? Tveksamt. Få organisationer har samma förutsättningar som kyrkorna för att kunna kanalisera bistånd som gör verklig skillnad. Men ska det ske behöver vi som kyrkor ta vårt ansvar och vårda relationen med våra systerkyrkor, inte bara genomföra utvecklingsprojekt. Det ena är beroende av det andra.
Vi som kyrkor måste ta vårt ansvar och vårda relationen med våra systerkyrkor, inte bara genomföra utvecklingsprojekt.
— Niklas Piensoho
För det andra måste bistånd gå i takt med mottagarna. De enda projekt som har bärkraft i längden är de som mottagarna själva har initierat och dessutom är beredda att ta ansvar för, både praktiskt och ekonomiskt. Tyvärr är det ganska sällan utgångspunkten. I stället talar vi om vilka områden de bör jobba med och på vilket sätt. De ska följa europeisk redovisningsstandard och vårt sätt att tänka mål och resultat. Duktiga mottagare fattar galoppen och författar de rapporter som vi vill ha. Om rapporten verkligen stämmer med resultaten på marken är en annan fråga.
[ Niklas Piensoho: Svenskt bistånd används för att exportera sekularism ]
Det som avgör vilka biståndsmål som gäller och vilka metoder som man förväntas använda om man vill jobba med statliga svenska biståndsmedel styrs av vår västerländska agenda och i värsta fall av rent trendtänkande. Undantaget är katastrofbistånd men där är syftet att lindra den omedelbara nöden i spåren av krig och naturkatastrofer, inte långsiktigt förändringsarbete.
Kyrkorna har alltså förutsättningar, som få andra organisationer, att genomföra lyckade biståndsprojekt. Men det förutsätter att vi får jobba med Bibeln som grund, våra församlingsrörelser som infrastruktur och med mottagarnas behov som utgångspunkt.
[ Elisabeth Sandlund: Bistånd ska inte användas som utpressning ]
