Gästkrönikor

KD:s frikyrkliga arv är väl inget att skämmas för, Ebba Busch?

Det var inte alls i det europeiska kristdemokratiska arvet som Lewi Pethrus och Birger Ekstedt tog sitt avstamp våren 1964. Det var i det frikyrkliga, skriver Marie Demker.

Under några veckor uppstod en debatt om den svenska kristdemokratins historia och uppkomst. Den nuvarande partiledaren Ebba Busch hävdade i en tidningsintervju att partiet grundades som en motrörelse mot nazismen. Självklart är det ett felaktigt påstående.

En barmhärtighetstolkning vore att Ebba Busch syftade på den europeiska kristdemokrati som efter andra världskriget steg fram som stark motkraft till krigsårens totalitära regimer. För det var kristdemokrater och socialdemokrater som i skön förening påbörjade arbetet med att ena och integrera Europa efter nazismens och fascismens förödelse.

Robert Schumann, Paul-Henri Spaak och Jean Monnet är namn utan vilka den europeiska gemenskapen av idag hade varit omöjlig. Men det var enskilda människor som i en andra våg av kristdemokrati fann ett avstamp i arvet från encyklikan “De Rerum Novarum” (1891) för sin vision om ett enat Europa. Att detta mer komplexa samband var vad Busch syftade på är dock inte särskilt sannolikt.

Till yttermera visso var det inte alls i det europeiska kristdemokratiska arvet som Lewi Pethrus och Birger Ekstedt tog sitt avstamp våren 1964. Rörelsen hade sin grund i en frustration över avkristningen av Sverige och för att motverka det försökte pingströrelsens ledare Lewi Pethrus tillsammans med likasinnade i organisationen Kristet Samhällsansvar på 1950-talet få in så många riksdagsledamöter med kristen tro som möjligt.

När detta inte lyckades, och utlöst av förslaget att ta bort kristendomsundervisningen från gymnasieskolan vilket ledde till landsomfattande protester, bildades Kristen Demokratisk Samling.

Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier?

—  Marie Demker

Jag hade förmånen att göra ett par besök i lokala kristdemokratiska partiföreningar i södra Sverige för mer än tjugo år sedan. Uppdraget var att tala om relationerna mellan det hemvävda och frikyrkligt närda partiet å ena sidan och det europeiska katolska arvet från påvens sociallära å den andra. På ett sätt var det inte särskilt svårt att se möjliga paralleller att dra, men skepsisen mot de historiska påvliga encyklikorna var påtaglig i det svenska bibelbältet.

För mig är det svårt att förstå att dagens kristdemokrater har så svårt att omfamna sin egen frikyrkliga och demokratiskt trovärdiga folkrörelsehistoria. Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier? Att vara ett parti som under många år tog strid för humanitet, människovärde och internationell solidaritet på grundval av en lokalt utvecklad pietistisk och reformert tradition, som ju också var en demokratisk föregångare i vårt land, är väl inget att skämmas för?

Fler artiklar för dig