Judar är offer. Eller så framställs vi oftast i svenska medier. Antingen som offer för nutida antisemitism, eller offer för Förintelsen. Och det finns det givetvis skäl till. För oss är antisemitism inte bara siffror. Det är en del av vår familjehistoria. För allt för många är det också en del av vår nutid, men det betyder inte att det är allt vi är.
Att vara judisk är så mycket mer än så. Det är glädje och galghumor. Det är chutzpah, mitt favoritord på jiddisch, som kan översättas till fräckhet eller framfusighet. Det är att bejaka livet, inte bara älta döden.
Judiskt liv – och inte bara judisk död – kan man också läsa om i Judiska ungdomsförbundets nya bok: @Stolt jude (Hillelförlaget 2022). Boken baseras på ett Instagramkonto med samma namn, som startades 2015 för att visa hur det är att vara jude i Sverige i dag. Till skillnad från den snäva bilden som ofta ges av judar i både medier och läroböcker lyckas @Stolt jude bredda den.
[ Naomi Abramowicz: Swishandet sabbar sällskapslivet ]
De som medverkar i boken visar mångfalden bland svenska judar. Någon är konvertit, någon är uppvuxen i en småstad medan andra är från storstäderna. Vissa har östeuropeisk bakgrund, andra har föräldrar från Israel eller arabvärlden. Men som svenska judar delar alla samma upplevelse av att tillhöra en minoritet och att behöva hitta ett sätt att uttrycka sin identitet i ett samhälle där våra vanor och seder inte tillhör normen, ett samhälle som inte är uppbyggt kring våra högtider eller helgdagar. Det kräver engagemang, kunskap och ibland en dos chutzpah.
Han tog helt enkelt fram telefonkatalogen, letade efter judiska namn, ringde upp dem och bjöd in dem till fest.
— Naomi Abramowicz
En av mina favoritberättelser i boken handlar om Hanna, uppvuxen i Jönköping. När hennes pappa kom dit från Israel ville han lära känna fler judar för att kunna upprätthålla de judiska sederna. Då det var före Googles tid tog han helt enkelt fram telefonkatalogen, letade efter judiska namn, ringde upp dem och bjöd in traktens judar till fest.
Det visar hur man som minoritet får göra det bästa utefter förutsättningarna. Jag brukar exempelvis försöka att inte jobba på shabbat eller judiska helger, vilket inte alltid går. Men då hittar jag andra sätt. Som den gången när valet sammanföll med det judiska nyåret och jag tog med mig äpplen och honung, som man äter på rosh hashana, till valvakan på Barometern. Eller när det var kristdemokratiskt riksting och jag lyckades lokalisera några ljus som fick duga för att säga den traditionsenliga bönen över ljusen. Övriga kolleger, något förvånade över att fredagsmiddagen förvandlades till en shabbatmiddag, hängde glatt på – vilket för mig gjorde det till helgens finaste stund.
Att vara judisk är mycket mer än hat, död och mörker. Det är liv, det är chutzpah och det är ljus – särskilt en fredagskväll.
[ Elisabeth Sandlund: Det är räddhågsenheten som ger antisemitism utrymme ]
