Något har börjat bulta inom mig. En frustration, en helig vrede om man så vill. Året inleddes med ytterligare restriktioner, smittan befinner sig runt varje husknut och ovanpå det tröttheten som en blöt filt. Allt gör att jag har lätt för att ställa mig frågan om det ens är någon mening med att planera något som ändå bara riskerar att ställas in?
Men jag tänker inte ge upp. Det är inte ens ett val: Vi som kyrka kan inte bara ge upp! För parallellt med tröttheten ser vi också ett samhälle som brottas med pandemins effekter på den psykiska ohälsan, vi ser ensamheten som råder i ett isolerat samhälle och vi får rapporter om gängkriminalitet och utsatthet.
Förra veckan satt jag i samtal med några kollegor, varav en berättade att han under sina år i räddningstjänsten haft förmånen att bli vän med en närområdespolis. Denne arbetar i några av de mest utsatta områdena. Han ser att nöden är så oerhört stor och att många unga människor förlorar sig själva i jakten på identitet och kärlek. Och hans ständiga fråga till min kollega är: “Var är kyrkan?”.
[ Josefine Arenius: Risk att hamna i diken när vi bygger församling ]
Vi som kyrka bär på något vitalt. Vi bär på en sprängkraft som kan förvandla människors liv på riktigt. Budskapet om Jesus – att människor är älskade och att det finns helande att få! Jag tror att det är dags att vi återigen vågar vara kreativa och hittar nya vägar. Återupptäcka det vi har och lyfta blicken utanför kyrkans väggar för att möta människor där de verkligen är.
Vi bär på en sprängkraft som kan förvandla människors liv på riktigt.
— Ida-Maria Brengesjö
Det positiva är att jag tycker mig ana att många i våra församlingar ser möjligheterna just nu och längtar efter något nytt. Men lusten drunknar lätt i det faktum att det fortfarande saknas folk till fastighetsutskottet, kyrkan ska ännu städas och budgeten går återigen inte ihop – och hur var det nu, ska vi eller ska vi inte ha vaccinpass?
Så här i årsmötestider är det lätt att fokusera på föreningsteknikaliteter och frågan som hänger över mig är: Vad händer med oss när vårt “varför” drunknar i alla “vad” och måsten? När ropet från de utsatta överröstas av förvisso viktiga diskussioner om restriktioner, om protokoll och om oändliga sammanträden.
Nej, jag menar inte att föreningsmodellen är av ondo, tvärtom älskar jag demokrati och uppskattar strukturer. Men så här i början av året, efter två år av pandemi, vill jag ändå få påminna oss om att vi har ett högre uppdrag. Vi behöver våga lyfta blicken och inse att huruvida vi reder ut städningen av kyrkan varje vecka inte är det viktigaste trots allt. Det viktigaste är att återupptäcka att vi som kyrka faktiskt har något att ge till ett samhälle som ropar: “Var är kyrkan?”. Vi behöver bli fler som är redo att svara: “Här är vi!”
[ Öyvind Tholvsen: Har du något inflytande i din församling? ]
