Det är valår i Sverige och överallt pågår förberedelserna, även bland kyrkorna. Vilken plats ska politiken ha i kyrkan? Och vilken plats bör kyrkan ha i politiken?
Johannes evangelium återger ett samtal från rättegången mot Jesus som har en del att säga om förhållandet mellan kyrkan och politiken. Det är ett samtal mellan Jesus och Pilatus, den romerska makthavaren som till sist dömer Jesus till döden. När Pilatus frågar Jesus vad han har gjort svarar Jesus: “Mitt rike hör inte till denna världen” (Joh 18:36). Med de orden gör Jesus klart för Pilatus att han inte är en utmanare till kejsaren och att han inte tänker använda de maktmedel som hör till den politiska vardagen.
När sedan den första församlingen långsamt börjar genomsyra romarriket så är det utan stöd av lagstiftning eller makt som man lyckas. Man förlitar sig på den helige Andes kraft och man kallar människor till omvändelse, alltså en inre omorientering, ledd av Anden, driven av egen övertygelse, men helt fri från yttre tvång.
Läser man inte längre än till Joh 18 framstår bilden av en total bodelning mellan Guds rike och politiken. De har inte med varandra att göra och därför har kyrkan inget att säga om politiken och av samma skäl bör politiken lämna kyrkan i fred.
[ Fredrik Wenell: Kyrka och stat är en slitsam relation ]
Men samtalet mellan Pilatus och Jesus fortsätter. I Joh 19:10-11 frågar Pilatus Jesus: “Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?”. Då svarar Jesus: “Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan”. Innebär Jesu ord att varje politisk makthavare ytterst är ansvarig inför Gud? Att Gud är inblandad i våra politiska processer? Även om vi inte kan urskilja exakt hur Gud är inblandad så verkar Jesus utgå från att det är ett faktum. Om det första ordet från Jesus stänger dörren mellan politiken och kyrkan så ställer det andra ordet dörren på glänt igen.
Det är förmodligen denna påminnelse som gör att totalitära stater har så svårt att tåla kristna.
— Niklas Piensoho
Här kommer mitt förslag på balansgången mellan politiken och kyrkan: Kyrkans uppdrag är att påminna makthavare om att de inte är allsmäktiga. Genom att fira gudstjänst och tillbe den treenige Guden är kyrkan en ständig påminnelse i varje samhälle om att den yttersta makten ligger någon annanstans än i parlament och presidentpalats. Det är förmodligen denna påminnelse som gör att totalitära stater har så svårt att tåla kristna.
[ Niklas Piensoho: Jag oroas över att visionärerna är så få ]
Som kyrka bör vi avstå från att liera oss med makten men hela tiden sträva efter att stå i dialog med den. Detta gäller även i miljöer där demokratin är svag eller obefintlig. Här är Jesus och Pilatus en utmärkt illustration.
Som kyrka ska vi sluta att tro att lagstiftning är en framkomlig väg för evangeliet. Vårt sätt att förändra ett samhälle bygger alltid på Andens kraft och människors omvändelse och aldrig på lagstiftning med hot om tvång och straff.
[ Kulturministern säger ja till politisk styrning av kyrkan ]
