Vill man förstå den moderna människans bryderier bör man alltid läsa tidningars vett och etikett-spalt. En fråga som har dykt upp allt oftare de senaste åren rör betalningsappen Swish, eller närmare bestämt: om och när den bör användas i sällskapslivet.
Kan man bjuda hem sina vänner på middag och sedan be dem swisha kostnaden för mat och dryck, utan att varna dem på förhand? Är det acceptabelt med en gäst som inte dricker alkohol och begär avdrag på swish-notan? För att ge exempel på några frågor om swish-kutym. Sällan har vett och etikett-experten Magdalena Ribbing varit mer saknad.
Man skulle kunna hävda att Swish, som finns i sju miljoner svenskars mobiler, har förenklat tillvaron. Och visst är det praktiskt. Det har aldrig varit så enkelt att beräkna utgifterna för social samvaro. Numera går det till och med att skicka en betalningsförfrågan till någon, en passivt aggressiv elektronisk påminnelse om att det är dags att betala för kaffet.
Samtidigt har swishandet i tid och otid bidragit till att göra umgänget människor emellan mer kommersiellt. Att ta fram mobilen och swisha någon för måltiden är att göra mänsklig gemenskap till en affärstransaktion. Man står inte i skuld till någon, i alla fall inte monetärt. Man har därmed ryggen fri och kan säga upp bekantskapen nästa dag.
Att bjuda någon och att låta sig bli bjuden har ett värde bortom pengar.
— Naomi Abramowicz
I jakten på millimeterrättvisa går man miste om något viktigt. Att bjuda någon och att låta sig bli bjuden har ett värde bortom pengar. Dels är det ett tillfälle för den som bjuder att få visa sin omtanke. Dels är det ett löfte om vänskap, om att ses igen. Du bjuder den här gången, jag bjuder nästa. Det är ett tecken på att det finns ett ömsesidigt förtroende.
[ Joel Halldorf: Kan Löfven skapa gemenskap utan nationalism? ]
Det finns givetvis undantag då det är rimligt att alla betalar lika mycket, exempelvis när ett gäng kolleger ska skramla ihop till en present till en kollega som fyller jämnt eller när ett stort kompisgäng ska dela på en restaurangnota.
Annars kan det vara knepigare än vad man tror att tillämpa principen om att alla ska betala exakt lika mycket. För den som är sjukskriven betyder en hundralapp mycket mer än för den som tjänar bra och har fast inkomst. Hur ska man göra då för att se till att det blir rätt? Be om sina vänners lönebesked och börja beräkna kostnaderna procentuellt utifrån deras betalningsförutsättningar?
[ Emma Henriksson: Gemenskap byggs på anpassning - inte utplåning ]
Att rättvisa kan mätas i termer av kronor och ören har närmast blivit en fix idé i Sverige. Den kan ha en funktion i vissa sammanhang, men att se rättvisa som det högsta värdet för mellanmänskliga relationer vore ett ytterst torftigt synsätt.
Man kan kalkylera kostnaden för middagsbjudningar bäst man vill. Det går ändå inte att räkna ut notan för gemenskap.
