En kall vinterdag när isvindarna från norr drabbat Stockholm, följde jag med Arif, som kommit som ensamkommande asylsökande från Afghanistan, till en asylutredning vid Migrationsverket.
Arif har konverterat från islam till kristendomen och han var nervös inför utredningen. Han hade berättat för mig att hans familj i Afghanistan varit jordbrukare och bönder och att familjen var mycket fattig. Flera av hans släktingar var fåraherdar. “Jag känner igen mig i Jesu familj”, sa han. “Jesus kom inte som en rik man till slottet, han kom till den fattigaste familjen. De första som fick se honom var fattiga herdar. Och Jesus själv blev flykting.”
Jag visade inte då hur berörd jag blev av hans ord. Av hur han upplevt att Jesus identifierade sig med honom som fattig och flykting. Av hans insikt i hur Gud själv tagit sin boning i ett enkelt stall och lät de fattiga och föraktade herdarna bli de första som fick möta honom. Av att Gud valt att bygga sitt rike med de minsta, de förlorade och de sista – som är ödmjuka nog att inse sin egen fattigdom.
Helt plötsligt vände hela situationen. Atmosfären i rummet ändrades.
— Ruth Nordström
Handläggaren hade bråttom under asylutredningen. Hon tittade snabbt på Arif och ställde sina frågor raskt och forcerat, till synes utan att bry sig om svaren. Jag försökte ställa kompletterande frågor så att han skulle kunna berätta fritt om sina upplevelser, men hon verkade inte ha tid att lyssna till hans svar. Dessutom avbröt hon honom flera gånger och sa rakt ut att hon misstrodde hans berättelse. Efter ett tag fick jag nog och begärde en paus. Arif var modfälld. “Jag kan lika gärna ge upp”, sa han. “Hon lyssnar inte på mig, hon tror inte på mig. Hon ser mig inte ens.”
[ Utvisning av konvertit stoppas - Migrationsverket kritiseras ]
Efter pausen berättade jag för handläggaren hur Arif upplevt samtalet. Jag begärde förlängning och en kompletterande utredning och sa att jag tyckte vi skulle börja om med frågorna.
Till min stora förvåning bad handläggaren om ursäkt. Helt plötsligt vände hela situationen. Atmosfären i rummet ändrades. Hon såg på Arif och lyssnade. “Jag ber om ursäkt. Berätta nu fritt vad du har på hjärtat” sa hon och vände sig mot honom.
Hon gav även mig tillfälle att ställa alla frågor jag önskade. Arif började slappna av, och nu vågade han berätta fritt. När vi gick därifrån, vände han sig om till mig och sa:
– Ruth, först tittade hon på mig men hon såg mig inte. Men sedan, när du hade protesterat, då såg hon mig.
Tänk om vi skulle försöka stanna upp och se varandra och lyssna på varandra det här året, på ett nytt och djupare sätt än vi gjort innan? Och be om förlåtelse när vi bara rusar på, missförstår och överser varandra? Vad skulle kunna förändras i vårt samhälle då?
