Det har blivit en tradition – varje gång nya statsråd har utsetts ska deras förflutna granskas, eventuella skelett i garderoben avslöjas och alla ungdomssynder bekännas.
Den senaste gången har det varit extra dramatiskt. Miljöminister Annika Strandhäll har ljugit om sina betalningsanmärkningar, landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg har använt kokain och bostadsminister Johan Danielsson har kört rattfull. Och sen har vi förstås civilminister Ida Karkiainen, som heilat och lyssnat på nazistisk musik.
Man kan diskutera vilka tidigare försyndelser som är förenliga med att vara statsråd i en svensk regering. Men egentligen är perspektivet fel. Mediegranskningen avspeglar nästan bara det förflutna. Som om inte statsråds moral – som är fallet för oss väljare – inte prövas varje dag.
Bespara mig artiklar om vilka statsråd som betalat en barnvakt svart för 15 år sedan.
— Markus Uvell
För egen del är jag ganska ointresserad av vad som hände under deras ungdomsår, men desto mer av deras karaktär och moral i dag. Det är ju det som avgör om de förtjänar folkets förtroende.
Naturligtvis kommer statsråd att ha gjort misstag i sina liv, vi är alla syndare. Det viktigaste är vad gott de gjort, hur deras handlingar i dag speglar deras karaktär.
Jag vill därför inte veta om statsråden rökt på i tonåren. Jag vill i stället veta om de skjutsar sina barn till fotbollsträningarna, om de är aktiva i föreningslivet, hur ofta de pratar med sina gamla släktingar och om de deltar i bostadsrättsföreningens gårdsstädningar.
[ Fredrik Wenell: Kristna ledare behöver präglas av vissa karaktärsdrag ]
Bespara mig artiklar om vilka statsråd som betalat en barnvakt svart för 15 år sedan. Berätta istället vilka som tror på Gud, vilka som är hjälpsamma grannar och bra kompisar. Vilka som lever i stabila äktenskap, vad de tänker om de stora frågorna i livet, vilka deras livs lyckligaste och värsta ögonblick är. Ja, allt det där som summerar till en bild av vem människan bakom makten faktiskt är.
Jag inser naturligtvis att artiklar om knark och slarv med skatten drar fler klick. Men svaren på sådana frågor är ointressanta. Om Sverige väl hamnar i en verkligt djup kris, som på allvar hotar vårt samhälles framtid, är det inte sådant som kommer räknas. Då kommer det handla helt om deras karaktär och moral i dag.
Sedan det amerikanska folket 2016 valde en systematiskt otrogen, tafsande mobbare till president har det blivit allt mer omodernt att tala om politiska företrädares karaktär. Men det borde vi göra mycket mer.
Ge oss inte politiker som har ett fläckfritt förflutet, utan som är goda föredömen på riktigt. Om de ska förtjäna makten att styra över oss andra räcker det inte med att de var skötsamma i ungdomen, de behöver visa god karaktär i vardagen.
[ Niklas Piensoho: Det måste vara tillåtet för ledare att göra fel och bli förlåten ]
