Orden kom från en församlingsledare i en infekterad situation: “Om jag har sårat någon så ber jag verkligen om förlåtelse”. Intentionen var den bästa men konsekvensen blev den motsatta mot det avsedda. I stället för att undanröja missförstånd och lugna konflikter bidrog uttalandet till att späda på misstänksamheten.
Hur gick det till? Genom att be om förlåtelse medgav församlingsledaren indirekt att han var skyldig. Problemet var bara att församlingsledaren själv inte hade någon aning om vad han hade gjort.
Uttalandet var gjort med en förhoppning om att skapa samförstånd och få en nystart i samtalet. Det blev precis tvärtom. Nu visste man med säkerhet att ett medvetet övertramp hade gjorts av församlingsledningen. Annars hade han ju inte behövt be om förlåtelse, eller hur?
En ledare som måste be om förlåtelse många gånger borde fundera på sitt ledarskap.
— Niklas Piensoho
Vad är sensmoralen med denna lilla berättelse? Be inte om förlåtelse om du inte vet att du begått en synd, gjort någon annan illa med vett och vilje eller uttalat dig dumt och obetänksamt. Vi ska vara rädda om förlåtelsen. Den ska inte användas som socialt smörjmedel utan för att erkänna skuld och be om nåd.
Vad gör man när man inser att man förorsakat sorg eller smärta men inte begått något medvetet fel? Jag har två förslag. Det första är att be om ursäkt. Det är något annat än att be om förlåtelse. Förlåtelsen gäller det medvetna övertrampet. Ursäkten gäller det omedvetna. Det är naturligtvis en svår balansgång att veta skillnaden mellan det medvetna och det omedvetna felet. Okunnighet, kulturell okänslighet, allmän likgiltighet borde alltid leda till ett förlåt. Det är synder som kan undvikas men som begås på grund av lathet eller likgiltighet. Att be om ursäkt är att medge ett fel men att avsäga sig uppsåt.
[ Södertälje pingst ber om förlåtelse för uteslutningarna ]
Det andra alternativet är att beklaga. Det är att medge att man förorsakat andra sorg och smärta men att vidhålla att beslutet är värt att hålla kvar. Man kan beklaga att människor inte uppskattar ett församlingsbeslut men det finns ingen anledning att ändra beslutet. Man kan beklaga att människor känner sig diskriminerade som ovaccinerade men det finns ingen anledning att ändra rekommendationen att alla ska vaccinera sig och att ovaccinerade måste visa särskild hänsyn.
[ "Kyrkan blandar konstant ihop förtroende och förlåtelse" ]
Min tanke med denna krönika handlar om ledarskap. En ledare som måste be om förlåtelse många gånger borde fundera på sitt ledarskap. Förlåtelse handlar ju om medvetna felsteg och övertramp. En gång är ingen gång men två gånger väcker frågan om lämplighet. Däremot kommer alla ledare att behöva be om ursäkt och beklaga om och om igen. Det hör till allt ledarskap. Både ledare och ledda borde lära sig förstå skillnaden mellan förlåt, ursäkta och beklagar!
[ Joel Halldorf: Det finns ingen billig nåd - inte ens för pastorer ]
