När covidpass först kom på tal kom en bekymrad församlingsmedlem fram till mig. Han förutspådde att det kommer en period där de som avstår från att ta vaccin inte får röra sig fritt i samhället. Jag försökte övertyga honom om att oron var överdriven. Det skulle gå helt emot vår egen demokratiska kulturs berättelse om att varje person måste få välja fritt. Även om det handlar om att rädda liv rör det sig ju trots allt om en stor tillitshandling: Någon ska å statens vägnar injicera ett medikament in i våra kroppar.
Men nu är vi där att vaccinationsbevis krävs för att få delta fullt ut i samhällslivet. Syftet är att fler ska vaccineras. Det kommer leda till att färre drabbas av allvarlig sjukdom och död. Men påtryckningen är kontraproduktiv. De rädda blir bara mer rädda.
En nations kultur kan kännas igen av de normer, värderingar och grundläggande antaganden som finns på djupet. På ytan kommer dessa till uttryck i exempelvis lagstiftning och ordningar vi skapar. I en kris prövas vad som finns i dessa djupare skikt. Krisen kräver extraordinära åtgärder. Och då testas samhällets värderingar i praktiken.
I pandemin prövas om det vi så fint formulerat i lagen blir vägledande också när vi beslutar om hur vi ska begränsa krisen. Det är påfallande hur få principiella diskussioner som förts innan vissa åtgärder vidtagits. I det samtalet ska vi som kyrka delta. Vi ser människors oro. Vi kan verka för att det goda narrativ som vi varit med att forma, inte nu glider oss ur händerna.
[ Frida Park: Kyrkorna måste säga nej till vaccinpass ]
En av demokratins grundbultar är att majoriteten inte använder sin makt till att begränsa minoriteters fri- och rättigheter. Jag har likt 85 procent av alla vuxna låtit mig vaccineras och känner mig helt trygg med det. Men en minoritet har valt annorlunda. Några av medicinska skäl, några av oro för biverkningar och ytterligare några av skäl som bottnar i en allvarlig brist på tillit till myndigheter eller läkemedelsindustrin.
Den demokratiska kultur som samhällskroppen nu dräneras på kan inte injiceras igen med några enkla nålstick längre fram.
— Öyvind Tholvsen
Vad innebär regeringsformens ord om att “var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp”? Ja, det finns undantag, och vaccinationsbevis kanske håller rent juridiskt. Men vad sker med kulturen när makthavarna tror de kan lösa vaccinationsoviljan genom åtgärder som uppfattas som sätt att tvinga på människor kroppsliga ingrepp?
Ännu en grupp känner sig trängd. Ännu en polarisering möts med “effektiva åtgärder”. Hårdhandskar tas fram.
Men den demokratiska kultur som samhällskroppen nu dräneras på, kan inte injiceras igen med några enkla nålstick längre fram. Snabbt vittrar det narrativ sönder som långsamt byggde civilisation och band människor samman: tillit, upplysning och frihet. Detta narrativ har likt ett vaccin också räddat mångas liv.
[ Elisabeth Sandlund: Alla kyrkobesökare får lida när vissa vägrat vaccin ]
