Gästkrönika

Vilket arv ger vi vidare till kommande generationer?

Brådskan beror nog knappast på att de plötsligt vet hur de ska lösa slutförvaringen av kärnavfall, skriver Gustav Fridolin.

Jag vill ha besked innan lucia.

Som jag önskar att det vore sista raden på en inbjudan till en julglögg. Men det var svensk storpolitik, när den är som ovärdigast.

“Jag ger besked innan en månad, då tjänstemännen hunnit ‘skriva fram’ ett beslut.” Så svarade ministern, under hotet om att fällas i ett misstroendevotum.

Frågan hanteras som vore den ett beslut bland andra, när det egentligen är det största och svåraste de inblandade ställts inför.

I snart sjuttio år har anläggningar i detta land producerat avfall som kommer vara dödligt farligt i tusen, kanske tusentals, generationer framåt. I femtio år har kärnkraftsproduktionen skett i kommersiell skala, med en ständigt växande avfallshög i sitt spår.

I ett par decennier har industrin hoppats kunna gräva ner avfallet, gömma det i hålor i marken, så reaktorerna kan fortsätta ge ljus och välstånd alltmedan kapslarna i berggrunden innesluter de farliga restprodukterna.

Nu menar man sig vare framme vid beslut.

Så många år fram i tiden kommer avfallet vi skapat fortfarande vara kapabelt att döda.

—  Gustav Fridolin

Runstenarna i våra marker är ungefär tusen år gamla. Hällristningarna i Tanum ristades in för 2 500–3 500 år sedan. För 5 000 år sedan utvecklades i Egypten hieroglyferna ur kilskriften.

Så många år fram i tiden kommer avfallet vi skapat fortfarande vara kapabelt att döda.

Någon behöver varna dem som kommer efter oss om vad vi lagt under deras fötter. Hur gör man det?

Jag vet inte.

En av experterna på Strålsäkerhetsmyndigheten, den tidigare ansvarige chefen för att bedöma säkerheten på kapslarna som ska innesluta kärnavfallet där nere i hålrummen, säger att vi inte behöver tänka så långt. Enligt honom kan kopparn i kapslarna börja spricka redan om 100 år.

Jag vet inte om han har rätt.

Men om en månad ska regeringens tjänstemän ha “skrivit fram” beslutet.

Vet de hur det är ställt med hållfastheten i kopparkapslarna, eller hur man kommunicerar med människor som lever några tusen år från nu?

Jag tror inte brådskan handlar om att de plötsligt vet.

Kravet på att få besked före lucia kom ur ett partis behov av att synas, och mätningar som sa att den som verkade stå upp för kärnkraften en kall vinterdag när elpriserna stiger kunde belönas i opinionen. Löftet om besked på en månad kom för att diska av frågan och hotet om misstroende.

Edmund Burke, konservatismens fader, beskrev samhället inte bara som ett förbund mellan de som lever utan också med “de som är döda, och de som ännu inte är födda”. Vi ärver det tidigare generationer gett till oss, och ger allt vad vi gör i arv till dem som kommer efter oss.

I det här fallet, en farlig hög avfall nedgrävt i ett berg.

Fler artiklar för dig