Vi närmar oss den tid på året då glädjebudet som predikas för människorna är som allra mest givet. Jesu stundande födelse? Nej då! Präster, pastorer och influerare förenas i stället i förkunnandet av den stora befrielsen i ett kapitalistiskt tidevarv: “Du måste inte stressa så!” Och jag tänker: Hur blev det här – även i kyrkan – det viktigaste vi har att säga varandra i december?
Varje år dyker bilderna upp i mina si så där-sociala flöden, bilder med uppfordrande texter om hur du i år ska fira jul: “Röj inte i skåpen, utan i ditt hjärta! Köp inte juleljus, utan var ett ljus! Klä inte enbart granen, utan också någon fattig!” Eller så de där som låter sig lustiga vara: “Det är Jesusbarnet som kommer, inte hälsovårdsnämnden”.
Kanske var budskapet uppfriskande någon gång i tiden, men nu börjar jag vara rätt trött på tonen.
[ Emma Audas: Jag vet inte var jag vill bli begravd ]
Jag vet inte riktigt varför det stör mig. Det kan bero på att orden riktas till dem som gett så mycket så många jular för att man velat göra firandet fint, för andra och för sig själv. Det blir ett slags dubbelbestraffning: Först känner de att de borde lägga timmar – ja, dagar – på pyntandet, matlagningen och julklappsinköpen. Sedan får de höra att de inte gjort sin läxa i mindfulness, inte fattat att de ju ska koppla av och tänka mer på kärlek och kramar än på att minnas att köpa glögg och julkalendrar. Som om det var så enkelt. Som om det bara var frågan om att skärpa sig och tänka bättre.
Har inte vi i kyrkan alltför ofta bidragit till att julen framställs lite julkrubbsromantisk?
— Emma Audas
Men det som kanske mest skaver i “stressa mindre”-förkunnelsen är kyrkans brist på självkritik. För har inte också vi i kyrkan alltför ofta bidragit till att julen framställs lite sentimental och julkrubbsromantisk? Har inte också vi talat om “väntan på julen” i rätt vaga ordalag? Har inte också vi tonat ner adventstidens fastekaraktär för att i stället ge rum för konsumtionsfesten?
[ Emma Audas: Problemet är att ingen vågar lära vad vi inte lever ]
Kyrkans tal om att stressa mindre inför jul slår mig inte som mer insiktsfullt än det som en googling låter mig hitta hos tidningar som Expressen, Femina och Sporthälsa. Tipsen handlar om att du inte behöver fixa all mat själv, att du kan strunta i julkorten och storstädningen, att du i stället ska prioritera det som är verkligt viktigt för dig. Men jag tänker: Det är inte vad du predikar mellan advent och jul som minskar julstressen, utan vad du predikar mellan jul och advent.
Jag har aldrig hört berättelsen om den predikan om stress som fick någon att sluta stressa. Vad jag däremot har hört om: Människor som lärt sig att bönen skärper vår förmåga till urskillning, att sant firande kräver sann förberedelse och att vi behöver få kontakt med vår djupaste längtan för att känna igen svaret på den då Han kommer.
[ Emma Audas: Kristna har inte fått kallelsen att bli sanna män eller kvinnor ]
