Det spelar roll att bry sig om varandra. Det är vad jag tänker på när jag läser rapporterna om hur den psykiska hälsan påverkats av corona och lockdowns. Det är krönikören Johanna Frändén som sätter mig på spåren, i en text om “den tysta pandemin i skuggan av covid-19″.
Under åren som gått har livskvaliteten och hälsan hos de äldsta ökat. Jag läser tabellerna och har svårt att få det att gå ihop. Vi pratar om de som blivit allra mest instängda, utan kramar från barnbarnen, påhälsningar från vänner, gudstjänster på söndagarna.
[ Joakim Nilsson: Vilket avstånd ska vi hålla till våra medmänniskor i nästa pandemi? ]
Hur kunde livet i allt detta upplevas bättre?
Så trillar polletten ner. Det jag läser är statistik. Sådant som påverkas av fler än de jag känner. Diagram där också de som vanligen är osynliga, får synas.
Den psykiska ohälsan bland unga var redan på rekordnivåer. Under pandemin har den stigit ytterligare.
— Gustav Fridolin
De äldsta i min bekantskapskrets är ju också de aktiva äldsta. De som kommer på gudstjänsterna, går på teater, håller igång föreningslivet. Deras liv blev ju såklart, som för de flesta av oss medelålders, tråkigare under pandemin. Samtidigt försvann inte alla sociala sammanhang, även om det flyttades till telefon och skärm.
Men det finns fler äldre. De jag inte känner, just för att de inte känner många alls. De som var ensamma och utestängda redan innan pandemin. För dem, berättar undersökningarna, blev pandemin först ingen större förändring alls. Sedan kom samhällets omtanke, uppmaningarna om att ringa den som är ensam, insatserna för att välkomna fler in på digitala plattformar. Telefoner som legat tysta började ringa. Grannar man inte ens hälsat på innan, erbjöd sig nu att gå och handla. Föreningsmöten och gudstjänster som varit längre bort än vad benen bar, öppnades upp digitalt.
[ André Lundquist: Efter pandemin behöver kyrkans folk bli pionjärer ]
När vi bestämde oss för att bära varandra genom pandemin, så öppnade vi också dörrar som länge varit stängda.
Men den tysta pandemin, då. Frändén konstaterar att kurvorna över den psykiska ohälsan ser ut som omvända covidkurvor. Medan många äldre faktiskt mått lite bättre, så har ohälsan bland unga fortsatt att skena.
Det var år då livet skulle formas. Erfarenheter göras till minnen för livet. Men man fick inte ens gå till skolan, inte åka på festival, inte ta en första kärlek till bio, helst inte göra något alls utanför skärmen.
Den psykiska ohälsan bland unga var redan på rekordnivåer. Under pandemin har den stigit ytterligare.
[ Frida Mannerfeldt: Kan vi tala om trötthetsskulden ]
Och medan vi brytt oss om våra äldre, ger ohälsan bland unga knappt rubriker längre. Känslan av att inte vara sedd har kombinerats med känslan av att inte få plats, och resultatet är för många unga toxisk med följder som uppgivenhet, utslagning, fysisk ohälsa och självmord.
Om vi bara ska lära oss en sak av pandemin så borde det vara: det spelar roll att bry sig. Vi ska inte glömma våra äldre. Men vi måste också bry oss om våra unga. Vad är vi annars för vuxna, om vi inte orkar se att våra barn går sönder?
