Gästkrönikor

Därför kom jag att tänka på Svartenbrandt medan brott och straff diskuterades på rikstinget

Prata först om barns behov av trygghet, rätt till kärlek och omtanke och familjens oersättliga roll, skriver Alf Svensson.

Vi sitter och lyssnar på rikstinget i Norrköping. Men rätt som det är flyger tankarna i väg. Det är nog inte så ovanligt, i min ålder, tror jag. Att hjärnvindlingarna drar fram gamla upplevelser från en ort, när man gör återbesök där. Debatten på podiet är levande och viktig och fordrar eftertänksamhet. Men minnet drar likväl med mig 40-50 år tillbaka i tiden.

Efter ett enkelt anförande kom Elsa Ericsson fram och tackade men sa också med ganska skarp röst: Du ska inte säga “det här landet”, du ska säga “vårt land”. Därefter har jag faktiskt alla år lytt Elsa. Och jag tackar för lärdomen.

Resonemangen i högtalarna handlar nu om brott och straff. Vem kan höra ordkombinationen “brott och straff” utan att tänka på Fjodor Dostojevskijs bok, som kallats “världens mest berömda roman”? Hundratals miljoner läsare har, bildlikt talat, traskat runt tillsammans med mördaren Raskolnikov i S:t Petersburg och i en febrig och förbryllad känsla brottats med ljus och mörker, sanning och lögn. Om kristendomens innehåll och nihilismens förljugenhet. Om “det mänskliga i människan”, som någon uttryckt det.

Efter ett enkelt anförande kom Elsa Ericsson fram och tackade men sa också med ganska skarp röst: Du ska inte säga “det här landet”, du ska säga “vårt land”.

—  Alf Svensson

När jag under gymnasieåren läste Brott och straff satt jag och funderade på om jag verkligen vågade fortsätta läsa. Boken sög tankarna in i det outgrundliga och outhärdliga.

-Livet är inte enkelt, muttrar en av åhörarna vid sidan om oss i bänkraden. Och vem skulle vilja påstå att han inte har rätt?

Självklart ska straff utmätas och brott sonas. Men livet är, just det, inte enkelt!

Vi traskar hem till vårt boende på ett hotell. Vi går förbi det äldsta fängelset i Sverige. Det var i bruk 223 år i Norrköping. Det ligger nere mot hamnen och industriområdet.

1994 fick jag ett brev från Lars Inge Svartenbrandt. Han kallades “Sveriges farligaste fånge” och ville följa med och hjälpa mig i valrörelsen. Det kändes svårt att förklara i brev att det nog inte skulle te sig så enkelt. Intresset för en partiledares budskap, som turnerade med “Svarten”, hade nog varit mindre än minimalt.

Vi träffades i Norrköpings åldersstigna fängelse. Svartenbrandt kramade mig så jag trodde att revbenen skulle knäckas.

- Men Lars Inge, varför sitter du här, du som är så begåvad? undrade jag, medan vi stod och höll om varandras överarmar. Ingen, tror jag, har spänt en så skarp blick i mina ögon som han gjorde när han svarade:

- Jag tror det beror på att jag hade en så taskig barndom.

Samma svar har jag fått från många tiotal ungdomar som vistats på anstalter, eller vad dessa isolerande vistelser nu än kallats. Kanske vore det klokt – nja, stryk ordet kanske – att resonera om barns behov av trygghet, barns rätt till kärlek och omtanke, familjens oersättliga roll, före alla debatter om brott och straff. I “vårt land”.

Jag tror att detta krävs för att livet ska bli lättare att leva. För många. För oss alla.

Fler artiklar för dig