Sverige består till stor del av människor som bekänner sig som tvivlare men som praktiserar kristendomen. Det är inte jättemånga som med tvärsäkerhet kallar sig ateister längre, men den tro man har är något oklar och trevande. Däremot är det fortfarande en självklarhet för många att praktisera de kristna dygderna. Flertalet är nog inte medvetna om att det förhåller sig så, men jag påstår att de flesta svenskar i praktiken agerar utifrån en kristen värdegrund.
[ Douglas Brommesson: Hur ska kyrkorna hantera konflikter i kulturkrigets era? ]
Ett av de tydligaste exemplen är våra politiker. Oavsett politisk agenda och färg så är hela det politiska etablissemanget fortfarande överens om att man som politiker har till uppgift att tjäna allmänhetens bästa. Den politiker som berikar sig själv, använder makten för att premiera sina släktingar och vänner blir inte långlivad på sin post. Nej, man står i samhällets tjänst för att göra det bästa för så många medborgare som möjligt.
Hela det svenska politiska etablissemanget är fortfarande överens om att man som politiker har till uppgift att tjäna allmänhetens bästa.
— Niklas Piensoho
Nu tänker ni att det är väl självklart? Absolut inte. Den här veckan är jag i Nairobi i Kenya för att möta ledare från de 13 församlingsrörelser som har skandinaviska rötter och som finns i centrala och östra Afrika. Det räcker att vara tillsammans med dessa kollegor några dagar för att få en inblick i ett helt annat politiskt tänkande än det svenska. I många länder i denna region handlar politisk makt om en möjlighet att berika sig själv, skaffa sin familj eller sina vänner fördelar och att använda maktmedel för att ge sig på meningsmotståndare.
Tron att politiker ska tjäna medborgarna är en idé som faktiskt är helt främmande i stora delar av världen. Där är det medborgarna som ska tjäna sina ledare och politiken är till för att hjälpa politikerna. Vad beror denna skillnad på? Att vi i Sverige fortfarande är så präglade av Jesusidealet och det ledarskap som han en gång gestaltade. Ett tjänande ledarskap som offrar sig för andra hellre än att offra andra för sig själv. Ett ledarskap som ser den svage och ger lindring till den sjuke.
Vägen tillbaka till Jesus är för de flesta svenska mycket kortare än vi ibland verkar tro.
— Niklas Piensoho
[ Frida Park: Hellre kulturkristen än inte alls ]
Jag kan fortsätta på punkt efter punkt. Men låt mig peka på den svenska politikens kärnområden: Vård, skola och omsorg. För mig är den treenigheten slående lik hur varenda missionsstation ser ut i de delar av världen jag besökt. Där finns alltid en sjukstuga, en skola och en kyrka – eller med andra ord: vård, skola och omsorg. De områden våra politiker vill värna och bygga är inget annat än de områden som i andra delar av världen upprätthålls av kyrkan. Och de upprätthålls eftersom de är så tydligt kopplade till evangeliet och vår kristna kallelse att tjäna våra medmänniskor.
Vad är min poäng? Jo att vi i Sverige fortfarande är djupt präglade av evangeliet, kanske inte som en bekänd tro, men som en vardaglig praktik. Och vad innebär det? Jo att vägen tillbaka till Jesus för de flesta svenska är mycket kortare än vi ibland verkar tro.
[ Debatt: Kristna kulturarvet avgörande för vår civilisation ]
