Vilken sorts gudstjänstliv bär mitt i en troskris? Häromveckan släpptes det sjätte och sista avsnittet av podden Gabrielland på Spotify, en dokumentärserie av Jack Werner.
Serien handlar om Gabriel, en 13 år gammal pojke som en snöig vinterkväll 2010 försvann vid området kring Slussen i Stockholm. Det föräldrarna inte visste var att sonen under en längre tid intresserat sig för urban exploration, utforskandet av glömda eller stängda utrymmen. Trots att vännerna misstänkte att Gabriel hade ramlat ner i ett schaktutrymme vid Katarinaberget dröjde det över 24 timmar innan räddningstjänsten grep in.
Redan under första avsnittet anade jag att familjen var kristen, en aning som visade sig stämma. I slutet av serien berättade Gabriels mamma Ulrika om hur hon intensivt bad till Gud om att sonen skulle bli funnen vid liv. När det avgörande ögonblicket till sist kom tog orden slut. Medan räddningstjänsten utforskade schaktet omfamnade Ulrika och hennes man varandra och bad Fader Vår tillsammans, mitt i krisen fann de tröst och stabilitet i det färdigformulerade.
Familjen fick inget bönesvar, på botten av schaktet fann räddningstjänsten en död kropp.
[ Dokument: Deras dotter Hanna försvann i vågorna på Hawaii ]
I en annan podd, Livet på jorden av studieförbundet Bilda, berättar Ulrika om den troskris som följde efter dödsfallet och vilken tröst det innebar att kunna luta sig mot en församling när man inte orkar tro själv.
Ulrika fortsatte att gå till kyrkan – “vart skulle jag annars gå” blev svaret när Bilda frågade henne hur det var möjligt mitt i en troskris. När hon saknade både hopp och tro lät hon andra tro och hoppas i hennes ställe. Hon lutade sig mot församlingens kollektiva tro.
Den som går igenom en prövning tvingas under hela gudstjänsten bli påmind om allt det man inte känner.
Ulrika är katolik, hade samma erfarenhet varit möjlig i en frikyrklig kontext? Både katoliker och svenskkyrkliga lutheraner stämmer varje söndag in i den apostoliska trosbekännelsen, den som inleds med orden “vi tror…”, men i frikyrkan föredrar man i stället böner och sånger som uttrycker en individuell bekännelse: jag tror, jag älskar, jag längtar, jag tillber. Då finns det ingen kollektiv tro att luta sig mot, var och en måste uttrycka sin egen bekännelse. Detta är inget man kan beskylla de moderna lovsångerna för, betoningen på jaget finns även i de gamla väckelsepsalmerna.
[ Maria Küchen: Jag älskar syndabekännelsen ]
Det finns en risk att dessa individuella trosbekännelser stöter ut människor som är i kris. Den som går igenom en prövning tvingas under hela gudstjänsten bli påmind om allt det man inte känner trots att man borde ges möjlighet att lyfta blicken från det egna jaget och bli inkluderad och buren av en gemensam bön: vi tror, vi ber, vi lovsjunger.
Jag är övertygad om att vi bör bli bättre på att använda ordet “vi” i gudstjänstens böner och sånger.
