En värld vaknar upp efter pandemin. Vad sträcker vi oss efter? Vilket behov har förvägrats oss när vi stängts inne, inte fått möta våra kära, inte ens fått stå vid kaffeautomaten och tala med kollegorna? Vad är vår allra största längtan?
Ännu en plastbit Made in China. Tydligen.
Jag läser på om containerbristen. Ser tv-bilder med tomma lagerhyllor i varuhus, försöker förstå vad som hänt.
Huvudförklaringen är denna. När covid släppt sitt grepp har Kina kunnat återstarta sina fabriker. De rullar alla på högvarv för att ta igen det som gick förlorat när hostande arbetskraft tvingades vara hemma, och produktionslinor tillfälligt ställdes om för att tillverka det som krävdes för att vi skulle rädda varandra undan farsoten.
Ingen kan visa att de är på väg att klara hållbara utsläppsminskningar i tid.
Nu tillverkas så mycket plastbitar som ska skeppas till att bli inredning och förbrukningsvaror i Europa och Amerika, att godstrafiken på haven – där 90 procent av alla varor i den globala handeln fraktas – inte hänger med. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med fartyg, besättning – eller containrar. Priset på att frakta en fylld container har mångdubblats, när det var som värst var du inte ens säker på att det fanns en att uppbringa ens om du kunde slanta upp de tiotusen dollar det kostade.
Det här är världen som den ser ut veckor innan de mäktigaste ska mötas i Glasgow för att följa upp klimatavtalet från Paris.
Sedan Parisavtalet undertecknades 2015 har forskningsrapporterna om klimatet blivit, om möjligt, ännu allvarligare. Förändringen går snabbare och har ännu större konsekvenser än vi tidigare visste. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har utlyst “kod röd” för mänskligheten.
Men delegationer tar sig till Glasgow för att dra sig ur löften de redan gett. Ingen kan visa att de är på väg att klara hållbara utsläppsminskningar i tid. Efter pandemin skjuter de globala utsläppen i höjden.
I den svenska klimatdebatten skyller vi helst på de där fabrikerna i Kina. Om bara inte de släppte ut så mycket, om bara inte de pumpade på med kolkraftsel, om bara inte dom.
Som om vi inte såg fartygen, de flytande containerbergen över smutsiga hav, eller vart de är på väg.
Sanningen är att vi inte verkar kunna ha bråttom nog att ta kål på oss själva. Det går att skylla på Trump, eller “politikerna”, eller i vart fall något enskilt trotsigt land. Men sedan röstar vi helst på de som låtsas kunna lova att allt ska fortsätta som vanligt. Vi bråkar om elräkningen och bensinpriserna som om de stiger bara för att någon vill retas. Vi tänker att den där omställningen är väl bra, den borde göras snart – av någon annan, någon annanstans.
Det går att möblera slott med fynd från tippen, men vi behöver ju ändå shoppa en ny inredningsdetalj till.
