Paradoxalt nog kände jag mig upprymd där jag sjönk ner i soffan i söndags kväll med fjärrkontrollen i högsta hugg, äntligen helt utmattad efter en helg av möten med massor av människor. Nu behövde jag få zappa lite mellan sportkanalerna före läggdags.
Det började i torsdags med starten av en ny Alphakurs med människor som vill upptäcka tron. I fredags kväll var jag med i en frågepanel där ett stort gäng ungdomar fick ställa sina frågor till några av oss vuxna. Intensivt och riktigt krävande.
[ Debatt: Vägen framåt för kyrkan är inte att gå tillbaka till det som varit ]
I lördags var det loppis utanför kyrkan. Falubor fick möjlighet att köpa billigare barnkläder och leksaker. Vi bidrar dessutom till återbruk och hållbarare konsumtion och ett fint överskott kunde förmedlas till det härjade Afghanistan. På kvällen hade vi lyxen att bli hembjudna till några av våra nya vänner som vi fått sedan vi flyttat hit.
På söndagen var det gudstjänst. Vi märker hur folk är på väg tillbaka. Stämningen på kyrkkaffet är god. Efteråt är det medlemskurs för en grupp som är på väg in i församlingen.
När vi nu kan avsluta arton månaders coronaundantag, börjar några bilder av församlingslivets post-covid-19-symtom att klarna.
Tempot behövde sänkas. Men är lösningen att vi drar ner på engagemangsnivån?
— Öyvind Tholvsen
För oss i de lite större församlingarna är det tydligt hur vi tagit stora kliv i digitaliseringen. Många församlingsledare kan glädja sig över att se hur folk som trots att de inte kan vara på plats ändå följer församlingens gudstjänstliv. För många är livsrytmen eller arbetslivet sådant att de bara kan närvara på tre till sex av tio gudstjänster. Pågår en predikoserie i församlingen får man med andra ord med sig typ hälften av denna. Nu är det annorlunda. Vi kan lyssna och se ikapp – och vi gör det.
På den mer kluriga sidan är upplevelsen av aktivitetsförsamlingen. Vi har ju smakat ett lugnare liv utan aktiviteter. Detta har varit nödvändigt för en del. Tempot behövde sänkas. Men är lösningen att vi drar ner på engagemangsnivån?
[ Nu stryks samtliga restriktioner för gudstjänster ]
Min fru och jag har börjat prata om den goda tröttheten. Den vi känner när vi brutit oss ur vår insnävade vardag och faktiskt mött människor utan digitala mellanled. För att vi ska få till det är aktiviteter i regi av en församling en mycket god hjälp. Alternativet blir lätt passivitetsförsamlingen där var och en av oss sjunker ner i våra soffor, inte för att koppla av efteråt, utan för att skärmtid blivit den nya aktiviteten.
Den tröttheten som infinner sig när en hel helg har använts framför skärmar är av ett allvarligare slag. Vi blev trötta trots att vi inte varit i någon större aktivitet. För inte kan väl församlingskroppen reduceras till en liten digital tumme eller ett rött obultande hjärta?
