Jag vaknar med känslan av att vara jagad. I min dröm springer jag stressad till ett tåg jag håller på att missa. Jag hittar inte biljetten! Var är bagaget? Och mobilen? Jag måste ju alltid ha den i närheten, ifall någon domstol eller klient ringer. Det är ju alltid akut, alltid bråttom. Mitt jobb som advokat går ut på att hjälpa människor i kris. Människor som har utsatts för brott, som flytt från krig och omänskliga förhållanden, vars familjer har splittrats sönder. Hur ska jag räcka till för alla som behöver hjälp? Och hur ska jag räcka till för att vara en bra mamma, fru, vän, syster, dotter och medmänniska?
Allt börjar med tystnad.
— Ruth Nordström
Jag bestämmer mig för att åka ensam på en tyst retreat. I det avskalade rummet på retreatgården finns en säng och på väggen lyser ett enkelt kors. På skrivbordet står en handbroderad bonad med orden “Välkommen” i en ram. En nyplockad gul ros från trädgården har av varsamma händer placerats i en vas och sprider sin ljuva doft. Jag tar en promenad, strosar längs en grusbelagd stig och slår mig ned på en bänk vid en klippa som dränks i solen. Solens strålar värmer så lugnade och jag sänker mina spända axlar. Jag andas in en mild bris och tillåter mig själv att bara vara. Jag fokuserar blicken på den stilla vattenytan och låter värmen stråla in i själen. Jag öppnar Richard Fosters bok “Guds viskningar” och berörs av en text av John Greenleaf Whittier. Jag läser den om och om igen, som en tyst bön.
[ Ruth Nordström: Trots allt motstånd kommer jag fortsätta på samma sätt ]
Andas – på vår längtans heta kind
Din svalka och din lindring
Tysta – tankarnas och kroppens brus
Tala – genom jordskalv, eld och vind
O – du tysta, stilla sus.
Jag går ned till det lilla kapellet. Andas in tystnaden och omsluts av den heliga närvaron. I tystnad böjer jag knä i bön. Jag möter ljuset, som lyser in genom de blyinfattade, målade fönstren. Jag andas in genom bönen, långsamt. Andas ut genom bönen, långsamt. Efter några dagar i tystnad åker jag hem med inre frid.
Behovet av tystnad är skriande i vår kultur. Alla notiser från våra tekniska prylar, all skvalande musik i det offentliga rummet, allt som ständigt pockar på vår uppmärksamhet skapar stress.
[ Ruth Nordström: Jag fick höra att jag borde aborteras retroaktivt ]
Sedan min första tysta retreat för snart 13 år sedan, har jag ungefär en gång per termin bokat in en retreat. Jag börjar min dag med tystnad och bön, därför att jag själv så lätt annars faller tillbaka i mönster av stress. Bönen får ett annat djup i tystnaden. Guds heliga, stilla närvaro tar mer plats. Ens egna ord tystnar för att höra Guds stilla viskningar. Livet får återigen perspektiv. Det brådskande är inte det viktiga. De verkligt viktiga relationerna kräver medveten, samlad och kärleksfull närvaro. Moder Teresa sa: tystnadens frukt är bön. Bönens frukt är tro. Trons frukt är kärlek. Kärlekens frukt är tjänande. Och tjänandets frukt är frid. Men allt börjar med tystnad.
