Det är med stor vånda jag följt utvecklingen i Afghanistan den senaste tiden. Det är alltid är de värnlösa som lider när kriget kommer och framför allt är det barnen som blir offer i konflikter. Det lidande som utspelar sig i spåren av talibanernas övertagande är plågsamt att bevittna.
[ Upprop: Vi måste be för Afghanistan ]
Hur kunde det bli så här? Efter 20 år av västvärldens militära närvaro och enorma belopp av bistånd i Afghanistan så framstår de förändringar som skett bara som en ytlig fernissa. Vi har haft två decennier på oss att utbilda människor, bygga samhällsinstitutioner, skolor och sjukhus. Dessutom har stora belopp lagts ner på att träna polis och militär för att säkra det nya samhällssystemet mot eventuella attacker. Ändå faller allt samman som ett korthus, snabbare än några säkerhetsexperter kunnat förutse. Med vapen i hand och med dödligt våld om så krävdes, skulle demokrati och mänskliga rättigheter införas i ruinerna av skurkstaten Afghanistan. Vad kunde gå fel? Tydligen allt!
Tanken på att demokrati kan införas med våld är helt enkelt inte möjlig.
— Niklas Piensoho
Det var västvärldens demokrati och styrelseskick som skulle implementeras i ett medeltida klansamhälle. Men hela projektet byggde på en självmotsägning. Demokrati är ett konfliktlösningsverktyg. Vi är överens om att vi inte är överens och för att lösa våra meningsskiljaktigheter utan att det leder till våld så har vi bejakat demokratin som styresskick. I stället för att börja skjuta så röstar vi och vi har kommit överens om att respektera valresultatet.
[ Hjälporganisationer evakuerar kristna från Afghanistan ]
Tanken på att demokrati kan införas med våld är helt enkelt inte möjlig. Så fort vapen och våld kommer in i bilden är själva grundfundamentet för demokratin förlorad! Det är ju ickevåldet som är demokratins hela grundtanke. Är det något vi borde lära oss av åren i Afghanistan så är det att krig är sämsta sättet att introducera demokrati och mänskliga rättigheter. Målet kan aldrig rättfärdiga medlen. Däremot kan medlen korrumpera målet. Det går inte att bomba fram demokrati eller skjuta fram mänskliga rättigheter.
De som tydligast av alla har gett uttryck för denna insikt i Afghanistan är militärer. De verkade förstå hur otroligt kort räckvidd dödligt våld har. Det går aldrig att förmå andra kulturer att omfamna rättighetstänkande och demokrati med hjälp av våld eller tvång. Hela demokratitanken bygger på frihet och respekten för individens suveränitet. Möjligen kan man stoppa direkta övergrepp med våld men våld är aldrig en väg till långvarig fred. För det behövs kärlek, goda relationer och ett tryck från gräsrotsnivå. Det var så vår demokrati och vårt öppna samhälle växte fram och det är så det måste vårdas för kommande generationer. Det som har gällt för oss borde rimligtvis också gälla i andra delar av världen.
