Det som är äkta behöver inte vara sant

Gudstjänster som består av skrivna böner betraktas av många kristna som “död liturgi”. Men en liturgi kan varken vara död eller levande, den kan bara vara sann eller falsk. Människor däremot, kan vara mer eller mindre levande (ur andligt hänseende). Därför bör målet för en församlingsledning vara levande människor som firar en sann liturgi, det hävdar i alla fall pastorn och författaren Brian Zahnd i sin memoarbok Water to Wine.

[ Eleonore Gustafsson: Falskt att karismatik och liturgi inte går att kombinera ]

Sann och äkta är inte samma sak. När Jesus i samtal med den samariska kvinnan sa att man bör tillbe Fadern i ande och sanning menade han inte att all tillbedjan måste komma från hjärtat. I stället var hans poäng att den tid nu kommit när Gud uppenbarat sig så pass mycket att människan nu förmår tala teologiskt sant om Gud i sin tillbedjan. En gudstjänst bör därför vara sann i betydelsen att den talar sant om Gud och det kristna livet.

Om valet står mellan det äkta och det sanna, vad ska man välja?

—  Eleonore Gustafsson

En sång som bygger på en misstolkning av en bibeltext kan komma från hjärtat och därmed vara äkta men likväl vara osann eftersom den innehåller teologiska felaktigheter. David Davage ger gott om sådana exempel i sin bok 7 myter om lovsång.

Spänningen mellan det äkta och det sanna är något som liturgiforskaren Christopher J. Ellis tar upp i sin bok Gathering – A Theology and Sprituality of Worship in Free Chruch Tradition. I sin studie av baptistiskt gudstjänstliv hävdar han att det frikyrkliga gudstjänstlivet formats utifrån fyra grundläggande motiv.

De två viktigaste är betoningen av Skriften och den personliga fromheten. Det tredje värdet är gudstjänsten som ett möte, de troende som samlas, vilket han kallar för gudstjänstens kontext. Det fjärde värdet är gudstjänstens horisont, eskatologin, betoningen på Guds framtid som kommer till uttryck i det stora missionsengagemanget i gudstjänsten.

[ Fredrik Wenell: Ekumenik innebär respektfullt möte mellan kristna som inte är överens ]

De två huvudvärdena, betoningen på Skriften och den personliga fromheten, menar Ellis befinner sig i ett spänningsfält, i polaritet till varandra, en personligt formulerad bön kan innehålla teologiska felaktigheter och en teologiskt korrekt och färdigskriven bön kan sakna genuinitet. Om valet står mellan det äkta och det sanna, vad ska man välja?

Kanske måste man inte välja, en gudstjänst kan bestå av både spontana och färdigskrivna böner. Och i de flesta frikyrkliga gudstjänster är det redan så eftersom de sånger vi sjunger är skrivna böner (det många kallar för “död liturgi”), fast med melodi.

Om man lär sig sångerna utantill blir de med tiden en del av vår personliga fromhet och därmed böner sprungna ur hjärtat. Detsamma gäller färdigskrivna böner utan melodi. Upprepning leder förhoppningsvis till en sann liturgi firad av levande människor.