Vem är egentligen tant? Är jag tant? Har det med ålder att göra? Kan det vara en livshållning? I början på sommaren utspelar sig ett åldersblandat samtal om tanter hemma hos oss. Att det här sedan skulle få en fortsättning på familjens rundresa i Skåne kunde jag inte ana då. Inte heller att jag tacksamt skulle börja reflektera över alla tanter som kyrkan och skolan har gett mig.
[ Ardalan Shekarabi: Kyrkor viktiga för att bryta ålderismen ]
Mellan Helsingborg och Lund hör vi på radion att tre personer skjutits utanför ett köpcentrum i Kristianstad. Vi blir tysta, orden gömmer sig. Många vågar vara tvärsäkra på vad som ska återställa trygghet och ordning. Fler poliser! Färre invandrare! Röster hörs för straff utan rabatt. Allt annat är naivt att tro. Jag är inte så övertygad om tongångarna.
Alla borde lyssna när en tant säger ifrån!
— Sussi Yildiz Dag
Mina tankar går till tantsamtalet. Vad sa vi egentligen? Tant hade inte med ålder eller yttre kännetecken att göra främst. Mer ett slags rättframhet. Barnen i sällskapet ropade ut egenskaper som snäll, kavat, modig, finurlig och trevlig. Och kanske viktigast av allt: en tant är trygg i sig själv och ser andras behov. Men när något är uppenbart galet träder tanten fram på ett självklart sätt. Alla borde lyssna när en tant säger ifrån!
[ Debatt: Se upp för ålderismen ]
Lite senare på vår rundresa, på Bosjökloster mitt i Skåne: bronsstatyn föreställande urtypen av en tant! Med kappa och handväska. Som av en händelse har vi hamnat på konstnären Susanna Arwins utställning “Tantfullness”. Inspirationen till både statyn och konstnärens livskall är Danuta Danielsson. Hon som inte stod ut med att tyst titta på den där dagen i Växjö 1985, när nazisterna demonstrerade på Stortorget. När hon svingade med sin handväska och träffade den välrakade fanbäraren i huvudet, tog fotografen Hans Runesson den legendariska bilden till DN.
Bilden blev startskottet till ett konstnärskap som gjorde tanten till ikon. En person som inte bara ser på. En person som agerar på autopilot när samhällets undersida har ont av allt som tynger och skapar utanförskap. En tant tror på kanelbullar och saft, andakter och ramsor. Det är tanten som tidigt lägger grunden för “vi sätter oss i ringen och tar varann i hand”. Handväskan blir symbolen för ett annat slags vapen än svärd och gevär, pistoler och dödande våld. Mina tanter hette Irene, Gudrun, Sig-Britt, Karin, Robert, Claes och Roine.
[ Niklas Piensoho: Svensk åldersnoja kan kopplas till sekularism ]
Bara en timme kvar hem, strax efter Jönköping, på radion: skottlossning i Linköping. Ett stenkast från den skola mina barn gått på! Två skadade tonåringar, varav en ska dö av sina skador. Det blir ordlöst i bilen igen. Men den här gången tänker jag ändå: kan det vara så att dagens extremt sviktande tillgång på tanter gör vårt samhälle farligt, rent av dödligt?
