Vad gör en människa under det som kan bli de sista dygnen innan dödens styrkor står vid porten?
Vad tänker du? Vem pratar du med? Vad ber du om?
I Kabul kan de flesta inte göra annat än be, hoppas och vänta. Ingen vet riktigt vad som kommer, men alla vet vilka som är på väg.
I talibanernas spår följer en närmast obeskrivlig grymhet. Krig är grymma, och människor vars liv marinerats i krig, hat, armod och extremism är kapabla till de värsta av handlingar. Någonstans vet man det. Ändå är det omöjligt att inte förfasas av rapporteringen från det skräckvälde som uppenbarar sig på jorden.
Några bedömare ger det inte mer än veckor innan Kabul faller. Andra påpekar att det är just vad talibanerna vill att vi ska tro.
Vi kan inte hjälpa alla, men vi hade kunnat rädda fler.
— Gustav Fridolin
Runt om i staden väntar alla som vet att talibanerna hatar dem. De som uttryckt sig för demokrati eller engagerat sig för ett bättre land. De som tillhör en minoritet. De som konverterat eller lämnat tron.
Varenda kvinna.
Runt om i staden väntar man.
[ Elisabeth Sandlund: Utvisningspaus löser inte problemen ]
Några ringer hit. I småländska och östgötska och norrbottniska hem får familjer samtal från bonussonen som en gång var här, spelade fotboll, skrattade, lärde ut hur man lagar afghansk gryta. Nu är han där och han väntar på slutet.
Vad säger man?
Världen måste hjälpa de många som flyr förödelsen.
Ingen kan göra allt, men många i Sverige har gjort så mycket. Bara för att sedan se staten och myndigheterna lägga pengar på att skicka tillbaka, till den stad som snart kan falla i talibanernas våld.
Vi kan inte hjälpa alla, men vi hade kunnat rädda fler. De som redan var här. Som bodde hos oss. Men som nu är där, ditflugna av oss.
[ Oro för frisläppta afghaner efter utvisningsstopp ]
Vad ska man säga om alla som försökt vinna politiska poäng på att lova fler avvisningar till ett land de aldrig själva skulle våga besöka?
Vad ska man tänka om dem som ifrågasatt tron hos någon som konverterat? Som nekat en fristad för att tron hos en medmänniska inte ansetts djup nog?
Tror de att talibanerna kommer vara lika nogräknade?
Vad är det för politiskt samtal där de unga som nu inväntar döden gång på gång avfärdats som “vuxna män utan asylskäl”?
Vem är det nu som saknar själ?
I Afghanistan regerar skräcken, men i riksdagen sitter män och kvinnor och funderar på om det kan bli till en olägenhet här.
En riksdagsman frågar vem det hjälper om någon får asyl.
Som om svaret inte var uppenbart.
För den som står där framför dig och ber om sin rätt, som ber oss minnas varför artikel 14 i deklarationen om mänskliga rättigheter ger rätten till en fristad, är vårt svar: Skillnaden mellan liv och terror.
Vi kan inte ensamma rädda alla.
Men den som räddar ett människoliv, räddar en hel värld.
Vad gör då den som sänder någon tillbaka till helvetet på jorden?
