När den kriminelle rapparen Yasin nyligen dömdes till fängelse för förberedelse till människorov drog en klassisk debatt i gång: Ska artister som begått brott få spelas i radio? Ska deras leverne leda till bojkott, eller bör man skilja på artisten och verket?
Det är som sagt en välbekant debatt – jag själv landar i den sistnämnda ståndpunkten – men problemet var något annat. I den debatt som följde menade många till höger att Yasin borde bojkottas specifikt för att andra artister, med mer eller mindre tydlig högerprofil, minsann bojkottats tidigare.
Om de politiska motståndarna försöker tysta artister vars åsikter vi sympatiserar med, då ska vi ge igen med samma mynt! Så reduceras viktiga frågor om kulturens frihet och kriminellas plats i samhället till simpelt hämndbegär.
[ gästkrönika: Polarisering inte alltid fel, däremot vårt sätt att hantera den ]
Samma reflex skiner igenom i andra frågor. Vänsterdebattörer som tror att Sverigedemokraterna inte försvarar allas lika värde menar ofta att det motiverar utfrysning och rena trakasserier av SD-företrädare.
Det val som väntar om ett drygt år är ett val med ovanligt höga insatser. Resultatet är för tidigt att förutsäga, men beklämmande nog har vi en statsminister som framställer ett nederlag för hans parti som ett allvarligt hot mot demokratin. Det lovar inte gott.
I denna polariserande miljö är det sista vi behöver politiska företrädare och debattörer som är ute efter att hämnas på motståndarna. I stället behöver polariseringen brytas med något så grundläggande mänskligt som den gyllene regeln.
[ Peter Halldorf: Fruktan för andra är roten till all polarisering ]
När valet är över börjar arbetet att lösa Sveriges problem. En klok valvinnare strävar efter att fatta beslut som är rätt oavsett vem som sitter i Rosenbad, robusta lagar och principer som fungerar väl oberoende av det politiska klimatets skiftningar. Och behandlar motståndarna som man skulle önska att de hade gjort om de i stället vunnit.
En klok förlorare behöver acceptera nederlaget och respektera sin motståndare
— Markus Uvell
På motsvarande sätt behöver en klok förlorare acceptera nederlaget och respektera sin motståndare. Skräckexemplet på hur det inte ska gå till är Donald Trump, som snarare tillämpade ett slags brända jordens taktik för att öka splittringen ytterligare.
Men från USA kommer även ett gott exempel. När George HW Bush förlorade valet 1992 skrev han ett välkomstbrev till sin efterträdare Bill Clinton, på det sätt amerikanska presidenter ofta gör. Den avgående presidentens brev var kort och personligt, och avslutades med orden:
“You will be our President when you read this note. I wish you well. I wish your family well. Your success now is our country’s success. I am rooting hard for you.” (Du kommer att vara vår president när du läser den här lappen. Jag önskar dig välgång. Jag önskar din familj välgång. Din framgång är nu vårt lands framgång. Jag hejar starkt på dig.)
Den andan är vad Sverige behöver. En politikens gyllene regel.
