Femåringens glädje var total. Den nyblivne Linköpingsbon hade äntligen listat ut det: “Mamma, nu vet jag! Om man har bott i Tumba, då är man syrian!”
Det är alltid lockande att ta till den enkla matematiken som svar på livets frågor om vem man är och ska bli. Redan tidigt i livet börjar vi organisera våra tankar om vad vi vet och tror om en viss grupp av människor. Vi skapar stereotyper, ett slags scheman som hjälper oss att se mening i världen och hantera information mer effektivt. Allt som passar in i schemat registreras snabbare. Det som inte överensstämmer med bilder och förväntningar missar eller avvisar vi.
[ Gästkrönika: Gemenskap byggs på anpassning, inte utplåning ]
Som blivande lärare får jag öva på att synliggöra egna föreställningar och känslor inför klassrummets olikheter. Grupptillhörighet är inte detsamma som öde. Lika lite som undervisning per automatik betyder att någon verkligen lär sig. Jag har fått lära mig att stereotyper och fördomar kan orsaka ett problem som underminerar prestationer i skolan. Stereotyphot är ett fenomen som borde intressera alla som vill arbeta för ett inkluderande samhälle.
Enkelt uttryckt ägnar en stereotyphotad människa till en början tid och energi åt att skydda sig mot fördomar genom att “lyckas”. Strategier utvecklas i syfte att motbevisa negativa förväntningar och inte primärt för att nå goda resultat. Den långsiktiga och farliga effekten av stereotyphot kan i värsta fall bli bristande identifikation och tillhörighet. Varför ska jag ens försöka om jag ändå blir boven i dramat? Sårbarheten för stereotyphot är, inte helt ologiskt, något som går i arv.
Att någonting är svårt betyder bara att vi måste försöka igen
— Sussi Yildiz Dag
Vi frestas ständigt att fastna i femåringens glädjeyra över enkla svar på gemenskapens dilemman. Undertonen, eller snarare eftersmaken, på årets partiledartal under Almedalsveckan avslöjade på ett bekant sätt att vi inte kommit längre i vårt samlade sätt att tala om svårigheten att leva tillsammans. Vi som sköter oss. De som skjuter. Vi som har fattat vad livet går ut på. De som inte följer lagen. Vi som hjälper. De som är i behov. Vi som får bra betyg. De som misslyckas i skolan. Vi och de. Inne- och utegrupp.
[ Frida Park: Jimmie Åkessons tal visade stärkt självförtroende ]
Det är nog inte så kontroversiellt att påstå att vi ännu inte hittat ett offentligt språk som vägrar överge tanken på att gemenskap är livets modersmål. Träffsäkra ord från Dag Hammarskjöld ger oss en viktig nyckel:
“Övertonerna försvinner och kvar står samtal vilka i sin fattigdom ej kan dölja bristen på gemenskap. Vi glida ifrån varandra. Men varför, varför -? Vi sträcker oss efter den andre. Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”
Att någonting är svårt betyder bara att vi måste försöka igen. Med perspektiv som håller medmänniskan i handen.
