När ska vi sluta att se oss som öar i havet? Och börja begripa att alla har del i allt? Att mänskan är människan bara tillsammans med andra? Så sjöng Peps och jag tänker på det i dag.
På hur vi övar oss i att inte se. Svarar “bra” på frågan hur det är, även när det är allt annat än bra. Håller uppe fasaden när allt kraschar. Går förbi kvinnan på knä utanför Ica, utan att vilja höra hennes “hej”.
[ Elisabeth Sandlund: Kyrkdörren måste stå öppen för tiggaren ]
Kollegan som svarar ärligt på hur det är blir ett hinder på vägen till nästa arbetsuppgift. En vän som berättar hur det kraschar är en energitjuv att undvika enligt självhjälpsböckerna. En tiggare ett samhällsproblem, aldrig en individ med en egen berättelse.
Ändå har vi alla någon gång känt det. Att en börda inte bara blir lättare att bära om vi delar den, utan att det också är något särskilt stort i att vara den som får del av det som belastat någon annan. I motgångarna ser vi varandra på riktigt. Och oss själva. Jag tror det är så: ingen vänskap kan växa djup utan att vi också sett varandras mörka. Till slut blir det svårt att se var den egna bördan slutar och medmänniskans tar vid. Tyngden blir inte bara delad, utan gemensam. Och därmed lättare. Vi bär varandra.
Ett samhälle är ingen vänskap. Ändå bygger civilisation i grunden på samma insikt. Jag må vara stark i dag, mina barn friska och min gamla mamma en krutgumma. Men ingen vet när det ena eller det andra tar slut. Det som är din olycka i dag, kan vara min i morgon. Därför tjänar vi alla på att lova bära varandra, när vi behöver det.
I ett samhälle bär vi varandra.
— Gustav Fridolin
Under Almedalsveckan uttryckte sig en politiker så att många människor i Sverige kände sig utpekade som andras belastning.
I mina flöden ville vänner förklara sig. Berätta att de betalar skatt, tar examen, jobbar i vården. Trots att de eller deras föräldrar en gång kom hit för tillflykt, kärlek eller arbete. Och politikern svarade att han menade ju inte dem. Han pratade om segregation och kriminalitet och gäng.
[ Debatt: Svenska språket är vägen in för nyanlända ]
Men varför sa han då inte det? Varför denna gamla uppdelning i bärande och tärande, nu i etnisk färg? Det var inte kriminella som kände sig utpekade. Det blev i stället alla med bördor för tunga att bära ensam. Sjukdom, armod, sorg – prova själv.
I ett samhälle bär vi varandra. Men politikern sa: vi bär alltid de andra. Det måste man prata om. Tyckte han. Jag tycker det är vad som ekar mest hela tiden. Så högt att den som behöver hjälp inte längre kan be om det. Och människor som sliter hårt ändå blir andras syndabockar, bara för sin bakgrund.
Nej, om detta måste vi prata i stället:
Är en människas börda bara hennes, och av egen förskyllan? Varför slits någras ryggar och axlar fortare än andras? Skulle någon tigga om det inte vore för fattigdom? Vem skulle fly om ingen sålde vapnen till krigen?
Vilken sten lägger vi på andra? Hur kan vi lätta den?
