För en tid sedan mötte jag journalisten Stina Oscarsson i S:ta Clara kyrka. Stina hade under en lång tid passerat den växande matkön utanför kyrkan och under några månader följde hon några av dem och lyfte fram deras berättelser i en artikelserie i Svenska Dagbladet.
En av dem som Stina Oscarsson träffade var Joy, en av mina klienter som såldes som sexslav till en bordell och levde som fånge under ett och ett halvt års tid, konstant bevakad av fem hallickar. Hon berättade att hon inte blev trodd av Migrationsverket, och att en handläggare sagt rakt ut åt henne: “Åk hem.” Det tog sammanlagt sex år av asylprocesser innan hon och hennes lille son äntligen fick asyl i Sverige. Stina Oscarsson frågade mig vad jag tror är orsaken till att så många behöver hjälp genom S:ta Clara kyrka och den juristjour som jag och mina kollegor har där för utsatta människor.
[ Birger Thureson: Se människorna bakom siffrorna ]
– Hur kommer det sig att vi har tappat etiken i ett system som ju ändå var byggt på en tanke om solidaritet och jämlikhet? Att vi har systemen kvar, men själen har försvunnit? undrade Stina Oscarsson när vi sågs. Jag har funderat mycket på hennes fråga.
I stället för att tänka på vår nästas bästa, sätter vi vår egen bekvämlighet i främsta rummet.
— Ruth Nordström
Jag tänker att systemens misslyckande nog hänger samman med sekulariseringen. Jag tänker på den kristna värdegrunden och vad den förmedlar: vikten av ett personligt ansvar, respekten för varje människas unika värde och integritet, livets okränkbarhet och omsorgen om den svaga och utsatta. Utan denna etik blir utsatta människor någon annans problem – statens, politikernas eller institutionernas. Men när institutionerna och systemen inte längre har tillräckligt med kapacitet, vems ansvar är det då?
[ Fredrik Wenell: Redan utsatta barn än mer drabbade under pandemin ]
I ett samhälle där människan blivit sin egen gud och lever för att konsumera, jaga lycka och njuta i stunden, göds allas vår girighet och egoism. I stället för att tänka på vår nästas bästa, sätter vi vår egen bekvämlighet i främsta rummet. Den starke vinner och de svaga förlorar i ett system där människans värde mäts i produktivitet och nytta för samhället. Vi har inte längre “råd” att hjälpa flyktingar och det “ingår inte i vår arbetsbeskrivning” att ta ansvar för utsatta människor.
I ett samhälle där själva etiken har tappats bort, kan människor köpas och säljas och hänsynslöst utnyttjas i grannkvarteret, samtidigt som underhållningsutbudet som konsumeras i vardagssoffan blir alltmer våldsamt och sexualiserat. Den kristna etiken har människovärdesprincipen och Jesu lära om den gyllene regeln om behandling av våra medmänniskor, som centrala byggstenar. Men för att leva ut den kristna etiken i vardagslivet, är vi beroende av Guds hjälp.
[ Debatt: Samhällskontraktet riskerar att gå sönder i Sverige ]
