Fel syn på hoppet gör oss handfallna i stormen

En låt jag återkommit till den senaste tiden är A Place Called Earth med Jon Foreman och Lauren Daigle. Låten beskriver tillvaron, livet på jorden, som att befinna sig i ett gränsland mellan livets bräcklighet och hoppet om det oförgängliga. Gränslandet är en talande bild för vad man skulle kunna kalla för den kristna erfarenheten.

Som troende befinner vi oss i en spänning mellan det man inom teologin brukar kalla för “redan nu men ännu inte”. Redan nu har vi del av Guds rike genom frälsningens gåva. Men, som vi också blivit smärtsamt medvetna om det senaste året, lever vi ännu under den fallna skapelsens villkor. I sitt avskedstal säger Jesus till lärjungarna: “I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” Som kristna är vårt liv och vårt hopp fast förankrat i Jesu död och uppståndelse. Men, som Jesus själv säger, det innebär inte att vi inte kommer att gå igenom svårigheter eller att livet kommer att bli exakt som vi tänkt oss.

[ Daniel Alm: När himmelrikets kultur saknas lever vi till sist ensamma ]

Vi gör lätt en kristen version av den sekulära uppfattningen att målet med livet är njutning. Vi tänker att Guds främsta ärende är att se till att min tillvaro blir så smidig och smärtfri som möjligt. Vi kallar oss #blessed, och Guds godhet likställs med ett problem- och smärtfritt liv. Inte sällan speglas det också i hur vi ibland talar om hopp.

Hur kan Jesus säga till sina lärjungar att vara vid gott mod när han precis sagt att de kommer att lida?

Det finns hopp för framtiden och det finns ljus i mörkret. Det är alldeles sant. Frågan är dock på vilket sätt det finns hopp? Är det att Gud lovat oss ett fantastiskt liv, om vi bara håller ut och tror? Om vårt hopp ligger i någon sorts idealiserad bild om en perfekt tillvaro här och nu kommer vi inte bara bli besvikna utan också stå handfallna när livets stormar väller in.

[ Frida park: Vi måste hitta framtidens bärare av hopp ]

Hur kan Jesus säga till sina lärjungar att vara vid gott mod när han precis sagt att de kommer att lida? Jesus vann seger genom att själv gå lidandets väg. Därför är det kristna hoppet inte att vi undgår lidande, svårigheter och prövningar, utan att Gud går med oss som någon som själv vandrat genom dödsriket. Som troende måste vi lära oss att vandra i dubbelheten. Det är i den det verkliga hoppet ligger.

När vi står i gränslandet och blickar ut över horisonten av våra liv på den här platsen som kallas jorden, som Daigle och Foreman sjunger om, kommer vi se kamper vi inte gick segrande ur, drömmar om ett liv som aldrig blev och förluster som lämnade oss med ett obesvarat “varför”. I gränslandet blickar vi samtidigt framåt mot en annan horisont – den som bär löfte om ett Gudsrike, där allt som varit brutet blir upprättat med en upprättelse så magnifik, kanske just eftersom det en gång var så brutet.