Man kan lätt föreställa sig att det är ett barn som blir tillsagt av en kanske lite väl okänslig vuxen. “Titta på mig när jag pratar med dig!” En lärare, förälder eller annan äldre person som vet och påtalar. Grundregeln är att titta på den jag pratar med. Men också se på den som pratar med mig. Och när det seendet uteblir vet vi alla hur det känns inuti.
[ Emma Audas: Kommentarsfälten i sociala medier är ondska ]
Men nu är det min fyraåring som bestämt tar tag i mig, mamman som är intensivt uppslukad av sociala medier samtidigt som hon lagar mat. Barnet vet och påtalar högljutt: “TA BORT TELEFONEN NU! Titta på mig när jag pratar med dig!”. Jag blev väldigt berörd. Och på sätt och vis uppväckt till det levande! Till det som pågick i mitt verkliga liv! Till det som krävde mitt engagemang men framför allt min närvaro, tid och blick. Jag hade fastnat i mitt andra liv, det liv som ägde rum i telefonen.
Vardagens inkrökthet i jagets alla små och stora projekt får en inbjudan att stanna upp.
— Sussi Yildiz Dag
Det är sommarlov nu. En tid på året då vi som har skolbarn kanske mer intensivt blir påminda om vikten av närvaro och gemenskap. Att det som betyder något är tiden tillsammans. Vardagens inkrökthet i jagets alla små och stora projekt får en inbjudan att stanna upp. Många är vi som ändå vittnar om jagandets tunga ok. Om tiden som inte tycks räcka till. I alla fall inte till att vara med barnen utan att samtidigt också vara någon annanstans. Som till exempel inne i våra telefoner.
Det som människan djupast sett behöver, äkta tillhörighet och god gemenskap, är något som sociala medier imiterar trovärdigt. Och nu menar jag inte på något vis att digitalisering i sig är av ondo. Tvärtom är jag otroligt tacksam för de möjligheter som tekniken öppnat upp under pandemins mantra att hålla distans. I början på året var jag på mitt livs första digitala dop via Zoom. Och tack vare livesändning på Facebook kunde fler få delta på min fina farmors begravning dagarna innan jul. Men frågan om vad sociala medier ger och tar är angelägen, om inte livsviktig ur ett existentiellt perspektiv. Hur formas vår människosyn?
[ Joel Halldorf: Kyrkans juveler blir nätets troll ]
När algoritmerna lockar in oss i ideologiska skyddsrum har vi valet att se och agera. När onyanserade och enkla svar hyllas på bekostnad av samhörighet, komplexitet och medkänsla har vi valet att stanna upp. Och när vi misstar uppträdande för umgänge är det förmodligen så att vi måste ta sommarlovsmänniskorna på allvar när de skriker: Stäng av telefonen! Se mig när jag pratar med dig!
I mitt senaste inlägg på Instagram anmälde jag i ett infall av klarsyn “en paus ett tag framöver”. Att den pausen nu pågått i 240 veckor och fyraåringen hunnit bli nio kunde jag inte ana då. Inte heller att jag skulle få så mycket tid över till sådant som verkligen är viktigt.
