I Chicago vid förra sekelskiftet satt en man och funderade över en gåta. Varför i hela friden köper människor sig en promenadkäpp? Den där blanka pinnen med handtagsknopp i mässing som kastas fram längs steget av människor som inte alls har några problem att gå, vad är den egentligen till för?
Thorstein Veblen hette mannen och han hade växt upp med tolv syskon på ett av Minnesotas många little Norways. De kallades så av amerikanarna, gårdarna där de invandrade norrmännen kämpade för att behålla norskan, traditionerna och den strikta religionen i det nya landet. Manufakturerade produkter var ovanliga, och mot de hemmasydda kläderna Veblen växte upp med måste de pråliga promenadkäpparna tett sig särskilt märkliga.
Kanske skulle vi ändå avstå från att köpa allt och istället ta ut lite av vårt välstånd i mer fritid?
— Gustav Fridolin
Veblen blev ekonom och stirrandet på käpparna fick honom att formulera en term jag inte får ur huvudet: iögonfallande konsumtion.
Det är allt det där vi köper, inte för att vi egentligen behöver, utan för att vi vill att andra ska se att vi har.
[ Peter Halldorf: Kapitalism bryter ned skapelsen ]
Jag undrar vad Veblen hade tänkt om han scrollat Instagram. Vad hade han tyckt om hemmen vi fyller varandras flöden med, de perfekta kläderna vi klär våra barn i, de dyra tapeterna i bakgrunden, våra storslagna upplevelser, allt det vi visar upp.
Vi jobbar hårdare och ekonomin växer och allt mer tar vi ut i privat konsumtion. Och det vi inte kan betala för nu, låter banken oss ta på krita. Allt för att hjulen ska snurra fortare.
70 år efter Veblen skrev Staffan Burenstam Linder boken “Den rastlösa välfärdsmänniskan”. Till skillnad från Veblen var Burenstam Linder en väldigt klassisk nationalekonom: rektor på Handelshögskolan, professor, moderat. Han såg ett rent ekonomiskt problem i den ständigt växande konsumtionen.
Tillväxten i prylar motsvaras inte av tillväxt i tid. Hur mycket vi än tjänar har dygnet fortfarande 24 timmar.
[ Stefan Gustavsson: Marknadsekonomi är bästa tillgängliga alternativet ]
Om vi jobbar mer för att kunna köpa mer så blir det mindre tid över för varje pryl. Och varför skulle människor köpa saker som man sedan inte har tid att använda? frågade sig Burenstam Linder.
Vad hade han sagt nu? I många hem saknas det mest nödvändiga, men i många andra finns mer prylar än plats. Villaägare använder i genomsnitt 30 kvadratmeter till förvaring. Fyra av tio tvingas förvara ägodelar utanför det egna hemmet. Det är bostadsbrist, men Sverige bygger förrådshotell.
Vi är så många som kämpar hårt för att hitta den där promenadkäppen. Den som gör oss till dem vi vill vara. Men finns saken som slutligen gör oss nöjda? Och om den fanns, och om vi kunde köpa den, sen då?
1969 gav Burenstam Linder ett modest svar. Kanske skulle vi ändå avstå från att köpa allt och i stället ta ut lite av vårt välstånd i mer fritid? I vart fall så att vi hinner använda grejerna vi köpt.
