Härom dagen var det Sveriges nationaldag. Och min svärfars 84-årsdag. Vi firade dagen tillsammans och hade anledning att prata om tider som gått. Det är en hisnande tanke att jag i dag är äldre än min svärfar var när vi första gången hälsade på varandra i Gummesons bokhandel på Tegnérgatan. Vart tar tiden vägen? Och vad gör den med oss? Är varje ny dag som passerar en förkortning av vårt liv eller en fördjupning av det? Går du omkring och känner dig snuvad på livet ju äldre du blir eller ökar din känsla av tillfredställelse och tacksamhet? Blir du rikare för varje dag som går? Eller fattigare?
[ Frida Park: Tack gode Gud för Britt-Marie ]
Den som bara ser livet som en resa mellan födelse och död kommer med en naturlags säkerhet att uppleva åldrandet som ett problem och tanken på sjukdom och död som en avgrund. Det finns en stark koppling mellan den sekulära, materialistiska världsbilden som dominerar i Sverige och den åldersnojan som verkar så utbredd i vårt land. Allt som påminner oss om livets skörhet och förgänglighet håller vi på avstånd. Och det är nödvändigt för att upprätthålla myten om att vårt sekulära samhälle är det bästa samhälle som någonsin funnits.
Jag känner mig främmande för den svenska sekularismen, som i det närmaste antagit proportioner av statsreligion.
— Niklas Piensoho.
Förstå mig rätt. Jag är tacksam för den svenska välfärden, för skola, vård och omsorg. Men jag känner mig främmande för den svenska sekularismen, som i det närmaste antagit proportioner av statsreligion. Den lärs ut i svenska skolor och nåde den som på lektionstid talar om en personlig tro. Nej, det är ett tomt universum, styrt av mekaniska naturlagar, med människan som sin egen herre som är vår nya nationella trosbekännelse. Det har jag problem med. Och ett av de mest praktiska problemen med denna livssyn är vad den gör med åldrandet. När “här och nu” är allt som finns då blir varje påminnelse om vår förgänglighet en provokation och åldrandet ett problem.
[ Debatt: Se upp för ålderismen ]
När den åldrande Paulus skriver 2 Timoteusbrevet säger han att han “fullbordat sitt lopp”, inte att han snart ska avsluta det. Han läser sitt liv mot bakgrund av evangeliet och med insikten om att döden inte är ett avslut utan en övergång till nästa fas. Han uttrycker om och om igen i sina brev sitt beroende av Guds nåd för varje dag och han betonar ständigt sin delaktighet i Guds stora plan för världen. Han har med andra ord ett större perspektiv på livet än det rent materialistiska.
Det intressanta med detta perspektiv är inte bara den religiösa aspekten utan vad det verkar göra med hans syn på åldrandet och döden. Paulus väntar inte på att livet ska ta slut utan att det ska gå i uppfyllelse. Vilken skillnad på synsätt! Med ett kristet perspektiv på livet så blir jag inte bara äldre, jag kan faktiskt mogna och varje dag som går gör mig inte fattigare utan rikare.
[ Ardalan Shekarabi: Kyrkor viktiga för att bryta ålderismen ]
