Det var en mörk och kall sista advent, året var 1994 och mina föräldrar hade flyttat från miljonprogrammet Geneta till fina villaområdet Pershagen i Södertälje. När de kom hem från kyrkan den söndagen kände far oro. Han visste inte riktigt vad det var, om det var hans systers familj i Qamishli i Syrien eller om det var kusinerna i Homs som hade råkat illa ut. Mor var upptagen med att förbereda julen och lyssnade inte så noga på när han ringde och försökte få tag på folk. Dagen efter tog far bussen till sin frisörsalong en timme tidigare än vanligt. Det var mycket att göra den här tiden på året, många herrar ville bli fina inför högtiden. Mor hann knappt in till familjens restaurang i Sundbyberg innan telefonen ringde. Det var en närmast hysterisk far, han svor, och var så pass högljudd att vi andra runt omkring hörde samtalet.
Vad skulle hända de som var kvar om jag skrev om det?
— Nuri Kino
Hans bäste vän, läkaren, Eduard Tanriverdi, hade blivit mördad i sitt hem. Farbror Eduard och far stod varandra väldigt nära. De var helt olika men ändå lika. Far var analfabet, han kunde varken läsa eller skriva. Bådas föräldrar var överlevare av ett folkmord, båda kom från finare bakgrund. Far var tvungen att börja jobba vid sju års ålder. De växte upp till unga herrar, alltid nära varandra, tajta. Far var den mer robuste som skulle imponera på andra genom att till exempel rida en häst som få andra vågade sätta sig på, något som gjorde Eduard stolt. Han i sin tur läste många böcker och kunde mycket om världen, vilket gjorde far stolt.
[ Nuri Kino: Ingen tar ansvar för vapenexporten till Pakistan ]
Far lämnade Turabdin, Guds tjänares berg, i sydöstra Turkiet redan 1970. Åren gick, förföljelsen intensifierades, men ammo Eduard vägrade lämna. Han envisades med att om han lämnade så skulle “u athro” (hemlandet) tömmas på sin kristna urbefolkning. Far brukade bli galen på ammos envishet, men egentligen tyckte han att han gjorde rätt.
“Det är ju ett scoop”, sa en svensk redaktör till mig 2002, efter att jag berättat om förföljelsen av kristna i bland annat Turkiet. Själv kände jag obehag och rädsla. Varför hade det varit tyst om dessa i så många år? Vad skulle hända de som var kvar om jag skrev om det? Samtidigt kände jag att vi nu hade vi blivit politiker, advokater och journalister. Vi var inte längre analfabeter som inte kunde göra vår röst hörd och vi hade ett ansvar.
Den 27 maj i år ställde en av oss, parlamentarikern Tuma Çelik en fråga till det turkiska parlamentet. “När ska morden på de femtio assyrier/syrianer som dödades på 1980- och 1990 talen utredas ordentligt?” En av dem han nämnde var just vår ammo Eduard. Som jag önskar att far levde nu och kunde se detta på nyheterna. Och själv kommer jag att följa utredningarna, nagelfara dem. Åt far.
[ Nuri Kino: Du borde skämmas skriker kvinnan till mig innan hon svimmar ]
