Det finns en populär beskrivning av Sverige som ett land som en gång var enhetligt och ljushyllt, och som först på senare decennier blivit mångkulturellt.
Det finns några som sällan hörs, men som har en del att invända mot den historien.
Fortfarande lever de samer som kan vittna om hur de som barn tvingades från sina föräldrar till nomadskolor där en del frös så de blev sjuka på nätterna och maten serverades ur tunnor där råttorna lagt sig för att drunkna.
Vi behöver inte gå till de värsta delarna av vår historia med tvångsdop och fängelsestraff för icke-sanktionerad bibelläsning.
— Gustav Fridolin
I Jönköping lever fortfarande de som minns kravallerna 1948, då “stadens vita” med blydaggar och påkar skulle köra män, kvinnor och barn som nedlåtande kallades för “tattare” ur stan för gott. De kommande trettio åren skulle tiotusentals ur gruppen resande komma att tvångssteriliseras.
[ Frida Park: I graven är vi alla lika ]
Staten Sveriges historiska förhållande till de kulturer som är del av vårt land, men inte utgör makten eller majoriteten, är minst sagt komplicerat. Det vet alla som har band till eller är uppväxta i de erkända minoriteterna: judar, tornedalingar, sverigefinnar och då samer och romer.
Men det vet också alla som har åldern inne och minns hur frikyrkligheten betraktats i vårt land. Vi behöver inte gå till de värsta delarna av vår historia med tvångsdop och fängelsestraff för icke-sanktionerad bibelläsning. Det räcker med berättelserna från äldre i församlingarna om bygder och sammanhang där man inte riktigt erkänts, stelbenta regler som understrukit ett annorlundaskap i livet utanför statskyrkan, behandling på eller över gränsen till social utfrysning. En del som vittnar om det är förresten inte särskilt gamla alls.
Jag tänker på detta – Sverige och landets komplicerade relation till några, många, som är och varit vårt land – när jag läser om protester mot en muslimsk begravningsplats i Skåne.
Begravningsplats. En sista vila.
Jag tänker på de döda. Människor som ibland levt hela sina liv i det här landet. Medborgare. Människor som jobbat och betalat skatt. Människor som byggt husen i staden där de som döda inte ska få plats. Människor som städat arbetsplatserna åt dem som protesterar mot deras sista vila. Människor som stått i frontlinjen i bekämpningen av pandemin. För andra. För alla.
[ Protester mot muslimska gravplatser på kyrkogårdar ]
Jag tänker på deras nära sörjande. Som ringer på morgonen och ber om begravningsplats, men får veta att det är fullt. Som sedan ska lämna barnen på förskolan och vidare till jobbet. Som läser om protesterna mot att deras anhöriga ska få frid, och de en tid för avsked och en plats för sorg.
“Vi vill inte ha dem här”, säger initiativtagaren till ett upprop mot de muslimska gravarna. Han säger det mot människor han inte känner. Som han omöjligen kan döma för deras handlingar. För han vet inget om dem. Och de kan inte längre svara för sig. Men han vill inte “ha dem här”.
Det ekar. Och den som tror att sådan rasism kommer stanna vid muslimer vet inget om vår historia.
