De vägrar gå. De är ungefär 100 personer. Jag ropar att de måste vara försiktiga, att de har stått för nära varandra i flera timmar. Men ingen lyssnar. De har munskydd på sig och vi sprutar deras händer med desinfektion. Vi vill minska smittspridningen så mycket vi kan. De är dock inte registrerade och kommer varken få mat eller hygienartiklar. Solen är stekhet. Vi ger dem vatten. Vi ber dem att respektera att de inte är registrerade hos oss och att de därför inte har fått något sms. Det var 830 andra som var registrerade hos A Demand For Actions (ADFA) kontor i Libanon. Dessutom var det ungefär 70 vars sms var vidarebefordrade, alltså inte original. Några andra hade gjort screenshots av andras sms. De försökte alltså fuska till sig mat.
[ Nuri Kino: Vem bryr sig om IS-offren när lamporna slocknat? ]
Nu blir några av våra volontärer irriterade. De har fått nog av bedrägeriet och börjar skrika. Vi hade organiserat upp matutdelningen snyggt, men myglet gör att det utbryter kaos. Några andra av oss lugnar ned både volontärer och behövande som höjer nävarna mot varandra.
Om jag inte hade varit troende tidigare hade jag blivit det av åren som volontär.
— Nuri Kino
“Du borde skämmas, du vet mycket väl vem min bror är och vad min familj har offrat för att rädda andras liv, är vi inte värda en brödbit”, skriker en kvinna till mig. Jag har ingen aning om vad hon menade. Hon visar mig en bild på honom i sin mobil. Inte den blekaste. Sedan bryter hon ihop, gråter, hulkar, slutar andas … och svimmar.
En kvart senare får vi liv i henne igen. Hennes syster anländer också. Deras familjer flydde från Mosul i Irak när ISIS hotade att döda alla kristna. Deras bror är en känd hjälte, han slogs mot mördar- och pedofilsekten in i det sista. Han räddade 48 kristna familjer. Det sista systrarna hört från honom är att han ringde storasyster, hon som tuppade av i solen, och sa “islamiska staten har tagit mig”. Samtalet avbröts. Det är snart sju år sedan. Nu har de och deras familjer varit flyktingar i Libanon i över fem år. Utan hjälp. Någonstans ifrån. Bortglömda. I den stora mängd flyktingar i Libanon, i världen.
[ Nuri Kino: Ingen tar ansvar för vapenexporten till Pakistan ]
Det är den 15 april och vi står på fotbollsplanen i stadsdelen Bouchrieh i Beirut. Vi har just delat ut 30 ton mat och hygienartiklar. De flesta som mottagit gåvorna som vi köpt med pengar vi samlat in i Sverige är irakier och syrier. Men nu när även hälften av libaneserna lever under fattigdomsgränsen säger vi självklart inte nej till dem heller. Jag förstår varenda en av dem, de är desperata, deras barn är utan mat. Jag hade nog gjort samma sak. Det hade de flesta av oss.
Jag skriver detta i all hast, för jag måste hasta vidare. Men innan jag drar. Om jag inte hade varit troende tidigare hade jag blivit det av åren som volontär i ADFA. För det finns något magiskt eller heligt över att vi år efter år, trots motgångar, trots krig, virus och pandemi, ändå lyckas att åtminstone göra tusentals flyktingar och andra i nöd glada. Och vad är väl viktigare eller sakralare än att kunna hjälpa?
